Jaha, vad ser ni här då?

Tja, vad svarar men på den frågan när man för första gången ska få se sitt lilla barn som växer i magen, på "tv". Det var på ultraljudsundersökningen jag och maken var när vi fick frågan. Hmm en boll, en hundvalp, en kattunge. Nä vad ska man svara. Som sjuksköterska kände jag att det var jag som skulle komma med en kvalificerad gissning. Kände svetten bryta fram, tänk om det var något fel! Eftersom hon var så tyst först och sen ställde en sån fråga. Tänkte att ett annat svar än Öhhh hade varit på sin plats. Men ja ni gissade rätt det blev:
- Öhhh, en ryggrad... kanske?, skyndade jag mig att lägga till. Ville ju inte verka helt dum.
Tystnad och barnmorskan snurrar lite på plastmojängen, som på något mirakulöst sätt lyckas se rakt in i min mage. Kan den se om man är bajsnödig? En fråga tillhörande kategorin, hålla för sig själv.
- Nu då vad ser ni nu då?, säger barnmorskan tålmodigt. Svaret blir helt IQ befriat ännu ett "öhhh" följt av ett motvilligt "en ryggrad med bröstkorg?" och jag känner att hon börjar likna min mentala kapacitet med en fiskpinne.
- Jaaaa, säger hon dröjande, men de är två.
- Jaha, bara det - eller vänta vad sa hon? Två - TVÅ!!!.
Två vad då???? Armar? Ben? revben? huvuden huga??
- Det är två barn, svarar barnmorskan lugnt.
Nu verkar det som om någon har stoppat en slant i maken.
- Du skojar?!? smart verkligen smart sagt
Men ohhh vad skönt det skulle vara om hon gjorde det: le och säga "nej då, jag ville bara se hur ni reagerade". Nu gjorde hon inte det. Utan svarar lika lugnt, men lite irriterat.
- Nej, jag skojar inte om sånt här.
"Nähä, men vad skojar du om då?" tänker jag surt. Börjar samtidigt ana att vi är dom två närmsta veckornas stående skämt i fikarummet... suck

Alltså ärligt, visst såg jag något annat jox lite till vänster i kanten på skärmen, men jag blev helt fixerad av varelsen som tog upp hela skärmen i mitten. Ja ok, erkänner också att jag tänkte att joxet kunde vara vadsomhelst. Navelsträng, moderkaka. Vad vet jag som av allt att döma av tidigare ordväxling inte skulle kunna förväxlas med en kvantfysiker. Nåja, resten av undersökningen fortlöpte väl. Eller, väl, vi grät och skrattade om vartannat. Men mest tänkte jag nog. "Hjälp hur ska detta gå. JAG VILL INTE!" För det var verkligen den första tanken. Neeeej, jag ville inte det var inte så här det skulle vara. Mest var jag rädd för hur det skulle gå med min stackars kropp. Med mina 160 cm över havet var och är min kropp antagligen inte den optimala för två foster. Eller, ja uppenbarligen var den det.

Det tog i runda slängar några månader innan vi hade köpt läget. Bara tanken på oss som föräldrar var svindlande, tänk då tvillingföräldrar. När vi väl köpte läget kändes det alldeles normalt och precis som det ska vara. För det måste ju vara det absolut smidigaste två på en gång. Pang, bom färdigt liksom.

Vad det blev? En Axel och en Elsa.

Av Sofia K 03 nov 2006 13:15