Gener har allt med saken att göra

Min mamma sa alltid att man aldrig skulle äta spaghetti på sin första dejt. Det kladdade så förskräckligt och så kunde man ju få fläckar på sina kläder. Sådana uttalande sätter ju sina spår. I synnerhet om man har en stark dragningskraft till mörka Italienska män.

Den första Italienaren jag var tillsammans med bjöd mig på Burger King. Jag var sjutton år och tänkte att hamburgare var det nog ingen fara med. Iklädd enorma axelvaddar och neonrosa läppstift förde jag min whopper till mina läppar och vips föll allt ut på baksidan rakt ner i mitt knä.

När jag senare blev hembjuden till en annan italienares mamma satt jag vrålhungrigt trånande.. men åt som en mus. Hon gnällde hela tiden över att jag inte gillade hennes mat och att jag var mager som en sticka. Jag tror det var det som utlöste signalen. Hennes himmelska mat åkte fortare in i munnen än jag hann svälja. Han ringde aldrig mer.

Så träffade jag min blivande man. Hans mamma råkade spruta korvsaft på min dyra, dyra kavaj och lyckan var gjord. Hon lagade den godaste maten, bakade de saftigaste kakorna och dekorerade allt fantastiskt aptitligt.

Min egna första middagsbjudning bestod av makaroner och ketchup. Min mamma är svensk om det nu kan ha något med saken att göra och det kan det säkert.

De första plättorna jag gjorde fick jag skrapa loss från järnet. Biffarna ville inte ens katten ha och äggen blev alltid jätte hårdkokta. Men när jag fick mitt första barn trodde jag att det liksom skulle komma med hormonerna det som aldrig kom med bröstmjölken tror inte ens att jag blev ammad.

Jag läste recept som aldrig förr. Köpte ett förkläde, snygga kastruller och färska kryddor som alla dog efter ett dygn. Jag förberede mig inför den blivande mat-Tinaförvandlingen. Den kom aldrig. Vi åt korvstroganoff i alla de former och det finns många och alla är äckliga.

Vi tycker om att äta ute. Säger jag och hela familjen nickar instämmande.

Av Helene Colak 27 okt 2006 09:19