Fransmän ljuger till opinionsinstitut

Oktober går mot sitt slut och opionionsudersökningarna i Frankrike står som spön i backen. Alla visar de samma sak, presidentvalet kommer att stå mellan Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy, med viss fördel för Ségolène Royal, men hur säkert är det egentligen? Statistiskt sett kommer det inte att bli någon av dem.

Om man tar en titt på de senaste tjugofem årens val visar det sig att den som leder i oktober året innan valet aldrig blivit president, med ett undantag, Jacques Chirac 2002.

I september och oktober 1980 såg allt ut som om den då sittande presidenten Valérie Giscard d´Estaing skulle bli återvald. Han ledde i opinionsundersökningarna över både François Mitterand och Michel Rocard. Till vänster låg Michel Rocard långt före Mitterand och vi vet alla hur det slutade, den 10 maj 1981 inledde François Mitterand det presidentskap som skulle vara i fjorton år.

Hösten 1987 såg det ut som om president Mitterand skulle falla från tronen, ånyo var Michel Rocard vänsterns favorit i opinionsundersökningarna, men den stora favoriten var högerns Raymond Barre. Det slutade med att Rocard aldrig ställde upp, Barre blev utslagen i första omgången och Mitterand rodde hem segern mot Chirac i andra omgången.

Hösten 1994 seglade europa kommissionens ordförande Jacques Delors upp i klar ledning och för högern var premiärminister Edouard Balladur den självklare favoriten. Delors bestämmer sig i december 2004 för att inte ställa upp i valet och Paris dåvarande borgmästare, Jacques Chirac, lyckas med en sällan skådad kampanj och manövrerar ut Balladur i första omgången och slår socialisternas kandidat Lionel Jospin i andra omgången.

2002 års val visade visserligen att det skulle stå mellan Chirac och Jospin, men alla opinionsinstitut hade helt missat Jean-Marie Le Pens genombrott. I september 2001 hade han med 7 procent rösterna i undersökningarna, men fick 16,8 procent i första omgången.

Vad dessa stora skillnader mellan vad folk tänker rösta 8-9 månader innan valet och vad de verkligen röstar på verkar ingen riktigt kunna förklara. Det är först när kampanjen kommer igång på allvar, dvs de sista månaderna som folk börjar intressera sig och tar åt sig politikernas budskap hävdar en del.

En annan teori är att fransmännen på ren trots svarar tvärtemot vad de egentligen tänker. En teori som styrks av att i 2002 års val opinionsundersökningarna hade fel ända in på sluttampen, liksom vid folkomröstningen om Europa konstitutionen 2005 då ja-sidan länge såg ut att segra.

Om det är så att den franska nationalkaraktärens bångstyrighet uttrycks även vid opinionsundersökningar förklarar det kanske varför svenska opinionsundersökningar nästan alltid stämmer, ingen svensk skulle väl förmå att inte säga sanningen? Handen på hjärtat.

Av Mats Andersson 21 okt 2006 09:40