Stått i kö länge? Hamnat sist igen?

Alla som stått i en kö oavsett om det varit i affären, i bostadskön, till en högre utbildning, discotek, i en bambakö
eller för att få ett jobb. Tänk dig att när det äntligen blir din tur, stoppas du och andra släpps förbi!
Alla vi vet hur det känns när någon glider förbi!Man blir så jävla förbannad!

Nu föreslår Masoud Kamali, regeringens integrationsutredare, att de med utländsk bakgrund ska ha gå förbi alla andra för att få statliga arbeten och högskoleutbildningar som är eftersökta. Hur smart är det?

Skapar det förståelse för de med invandrarbakgrund? Nu tänker vi oss följande scenario:

Herr och fru Pettersson bor i en tvårummare på söder. Deras son Anders har bott hemma ända fram till 22 års ålder. Han har äntligen lyckats få sin apotekare-utbildning. Han har sökt ett jobb på Apoteket. Med samma utbildning och med samma betyg söker en utländsk kille jobbet. Han får det!

Anders biter i det sura äpplet och stretar vidare. Tills slut lyckas även Anders få ett jobb på Apoteket. Nu söker han lägenhet och hittar en som passar. Men då blir det åter en med utländsk bakgrund som får gå före. Detta kommer att drabba Anders, Erik, Johan, Lillemor, Gunilla osv. Men de med utländska namn kommer att få företräde.

Nu förflyttar vi oss till en arbetsplats där 75 av arbetsstyrkan är av svenska rötter och resten utländsk.
Många av de som redan arbetar där kommer att titta med oblida ögon på de som anställs med utländsk bakgrund.
Det kan bildas två läger. Motsättningarna kommer snarare att öka än minska.

Integrering sker aldrig på en persons villkor. Du måste också ha viljan att anpassa dig. Jag hade vid födseln ett efternamn som ingen lärare i Sverige kunde uttala: Dancyger.
Men jag kämpade som en galning för att bli accepterad och jag fick jobb.

En gång av alla de gånger jag köat för skollunch utspelade sig följande historia:

Jag gick i femte klass på Sjöboskolan i Borås. På den tiden var skolelever utrustade med polisbälten och anteckningsböcker. De var så kallade ordningsvakter. I Sjöboskolans matsal släpptes det in 20 elever åt gången. Först väntade vi i en trappa. Därefter släpptes vi fram till tvättstället. Torkade oss och stod ånyo 20 personer i matkön.

Men först skulle du in. Vid dörren den dagen stod en kille som inte gillade mig. "Idag heter det mobbning". Han beordrade mig att ställa mig sist. Hade jag protesterat
skulle han skrivit upp mig i sitt anteckningsblock och det betydde allvarligt samtal med rektorn och tillkallande av förälder. Därför avstod jag från protester och ställde mig sist i matkön.
När det för andra gången blev min tur upprepades samma procedur. Jag ställde mig sist men den här gången bultade mitt hjärta hårt och mina sammanbitna käkar fick tänderna att gnissla.
Vid mitt tredje försök att få lunch visade han upp kalla handen. Då brast det för mig. Jag hoppade på honom och slog och slog. Matteläraren och våra bambatanter blev tvungna att slita loss mig. Därefter släpades jag till rektorn.
Fick sitta på en stol i väntrummet. Åsynen av min pappa fick mig att sluta andas. Han sa inte ett ord utan gick rakt in till rektorn. Jag satt orörligt väntande på min stol och i mitt huvud fanns bara rädsla.
Störst var rädslan för min pappa.
Jag fick gå hem för resten av dagen men jag slapp stryk av min pappa. Han sa inte ett ord.
Dagen efter såg jag min antagonist promenerande tillsammans med sin mamma. På andra sidan trottoaren gick min mamma med mig.
Hans ena öga pryddes av en blåklocka och munnen hade blivit dubbelt så stor. När våra blickar möttes tittade han ner i gatan.

Jag blev visserligen inte mobbad mer. Varken av honom eller någon annan. Däremot hade jag inte fler vänner än tidigare. Den här händelsen är en av alla mina barndomsminnen. Visst var det förnedrande att bli kallad vid fula namn.
Men har du inte fötts med silversked i munnen betyder det inte att du ska ömka dig själv och tro att du får hjälp för det. Det är bara att spotta i nävarna och kämpa dubbelt så hårt för det du vill ha. Och ger du dig bara fan på att lyckas med justa metoder så är du nästan där!

Ska du ha ett jobb, en utbildning eller en lägenhet och inte har en mamma, pappa med exellenta kontakter får du helt enkelt kämpa dubbelt upp. Känslan när du har lyckats är ren berusning. Du vet att du har lyckats utan sidospår. Du kämpade dig till att gå rakt in genom huvudentrén.

Det viktigaste jag tagit med mig i mitt liv är att inse hur orättvist livet kan te sig. Men att kvotera in folk för att de är kvinnor, brunögda med konstiga för-och efternamn eller korta eller långa. Det är att ge orättvisan ytterligare en skjuts i fel riktning.
Vad ska kvoteras in härnäst? De som är hjulbenta, plattfotade, vänsterhänta? Nej, låt oss kämpa det behöver egentligen alla människor. Även om en del slipper.
De enda som jag tycker ska ha hjälp in i arbetslivet är de med funktionshinder. Om de vill!
För alla oavsett vilken hudfärg eller varifrån vi kommer kan bli funktionshindrade. Det kan ske på ett ögonblick genom en olycka. Det är rättvisa för mig om de vill ha och får förtur.
Men annars ska var och en oavsett efternamn kämpa så gott det går. För lika villkor föds ingen med. Det tvingas man kavla upp ärmarna och kämpa för!

Av Ramona Fransson 22 aug 2006 12:15