Myt och mat

Tja, vad skall man tro? Inom EU råder förbud mot att sälja fet Östersjöfisk som strömming och lax både som mat och djurfoder. Men Sverige och Finland har fått undantag sedan de båda länderna åberopat att dess konsumenter är så upplysta genom myndigheternas kostrekommendationer att de redan begränsar sin konsumtion av Östersjöfisk.

Handen på hjärtat, hur upplysta är Ni? Själv har jag ingen susning om när jag har ätit för mycket strömming och det börjar blir farligt. Men det finns säkert info att tillgå på nätet. Exemplet visar emellertid hur olika bedömningarna kan vara. Lite absurt är det dessutom att man i Sverige kan bli straffad för smuggling om man säljer fet Östersjöfisk till ett annat EU-land.

Mat omgärdas gärna av myter. Särskilt om den är utländsk. Jag skulle vilja hävda att det finns få länder i världen, åtminstone bland de länder där man inte svälter, som inte anser att det egna landets jordbruksprodukter är överlägsna alla andras. Inte sällan finner vi en samstämmighet mellan konsumenterna och den inhemska jordbruksindustrin som vore otänkbar inom andra sektorer.

Många i Sverige har satt sin tillit till Kravmärkt mat. Det skall ju ändå vara ekologiskt rätt, omgärdad av regler för god djurtillsyn och en garant för hälsosam föda. Skall man tro en artikelserie i Aftonbladet är Kravmärkningen emellertid i mångt och mycket en bluff iscensatt för 20 år sedan av okunniga miljökramare. Lättskrämda politiker har i åratal beviljat pengar för att marknadsföra ekologisk föda vars huvudsakliga skillnad verkar vara att den är dubbelt så dyr.

Det hela baseras på flummiga gröna vågentankar om en Sörgårdsidyll där vetenskap och beprövad erfarenhet helt lyst med sin frånvaro. Tom skaparen av Kravmärkningen, Gunnar Rundgren säger:" De första reglerna fick plats på ett A4-ark och vilade inte på någon annan grund än en känsla och en politisk vilja att förändra samhället".

Rune Andersson, professor i livsmedelskunskap, säger att det idag inte finns någon vetenskaplig grund för att ekologisk mat skulle vara bättre. "Jag tror att många människor köper Kravmärkt för att de tror att den är nyttigare, vilket det inte alls är", fortsätter han. Även från Livsmedelsverket framförs kritik mot den Kravmärkta maten. Man har också kunnat notera att på gårdar med ekologiskt jordbruk är riskerna för att djuren far illa stora till följd av organisationen Krav, förbjuder veterinärmedicin i förebyggande syfte.

Från USA rapporteras att skulle hela jorden gå över till ekologisk mat så skulle ca 2 miljarder av jordens befolkning på 6 miljarder få svälta ihjäl. Kanske något att tänka på för Miljöpartiet som vill att allt jordbruk skall ske ekologiskt och vill ge ännu mer skattepengar till verksamheten.

När den galna kosjukan var på tapeten för några år sedan utbröt panik hos europeiska konsumenter. I efterhand har man konstaterat att majoriteten av de 1,4 miljoner kossor som avrättades och brändes i Storbritannien till en kostnad av ca 40 miljarder kr gjordes helt i onödan. I övriga europeiska länder sjöng däremot bönder och regeringsföreträdare i kör om det egna landets förträffliga kossor. När den värsta paniken lagt sig blev nyheten om nya fall - runt om i Europa och även i Sverige - ingen större nyhet. Men för Storbritannien blev var det en katastrof.

Kommer ni ihåg fågelinfluensan? Det var då vi fick lära oss ordet "pandemi". Så sent som i våras var media upptagna av skräckskildringar och jakten på misstänkta flyttfåglar var intensiv. Folk slutade äta kyckling av rädsla för konsekvenserna. Därefter försvann plötsligt faran. Var tog den vägen? Blev inga flyttfåglar kvar i Sverige? Men kanske skall vi börja vara rädd igen nu till hösten när flyttfåglarna kommer från andra hållet. Vi får väl se vad media bestämmer sig för.

Var och en som studerar dödsfall och risker, när det gäller såväl galna kosjukan som fågelinfluensa, finner att dessa är försvinnande låga jämfört med att blixten slår ned i ens huvud eller alla andra tänkbara och otänkbara sjukdomar och epidemier förlåt, pandemier.

Kvalitetsmärkning av mat, förutom den utskällda Kravmärkningen, är tyvärr ingen svensk paradgren. Ta exempelvis biff och kyckling. En enkel fråga som många konsumenter ställer sig är följande: Hur vet jag med hygglig säkerhet att biffen inte är seg? I Sverige finns inget svar, vi köper oftast i blindo; ibland är billigt biff utmärkt och ibland är dyr biff som att tugga på en skosula.

I exempelvis USA klassificeras biffen i åtta olika klasser av den statliga myndigheten USDA. I Frankrike kan man välja på 17 olika sorters kyckling. I Sverige kanske på två.

Felet ligger nog i huvudsak hos oss konsumenter. Vi svenskar verkar i första hand inte efterfråga smak utan ett billigt pris.

Självbedrägeri är en annan viktig faktor hos oss konsumenter som naturligtvis producenterna utnyttjar. Många har för sig att fetthalten i mjölk, som varierar med sådär ett par procentenheter, utgör skillnaden mellan att bli fet och dö i förtid eller att vara smal och leva ett långt liv.

Med undantag för lokala varianter pendlar fetthalten i den svenska mjölken mellan 3 procent standardmjölk och 0,1 procent minimjölk. Inom EU är regeln annars att standardmjölkens fetthalt skall vara minst 3,5 procent för att tillgodose såväl smak som att tillvarata mjölkens naturliga näringsämnen.

Mjölk med en fetthalt under 2 procent, tex den i Sverige vanliga mellanmjölken 1,5 procent är så usel att näringsämnen måste tillsättas då dessa försvinner vid denna låga fetthalt.

Men vissa konsumenter tycker att tom minimjölk 0,1 procent fett är för fett och äcklig så därför finns nu också så kallad alternativ mjölk, gjord på ris, soja eller havre. Rismjölken ger inte mer närig än vad ris utspätt med vatten innehåller och därför måste den berikas med kalcium.

Nu tror jag inte för ett ögonblick att myterna och känslostormarna runt vår mat kommer att upphöra. Men kanske skulle vi komma en bit på vägen om vi släppte en aning på den nationalism som omgärdar för föda samt om vi kunde införa en oberoende kvalitetsmärkning av våra vanligaste livsmedel.

Av Lars Nilsson 19 aug 2006 16:26