Sorg och glädje

Antons mamma Hanna är keramiker med egen verkstad. Detta var först ett fritidsintresse för henne, men efter några år sa hon upp sin tjänst på miljökontoret och satsade helhjärtat på att få ett aktat namn som keramiker. När hon är inne i sina skaparperioder får hon inte störas. Hon lägger knappt märke till Anton, utan all hennes uppmärksamhet och kraft är koncentrerad på drejningen och glasyren och bränningen. Går allt bra så är det en ny mamma som uppenbarar sig. Då blir det fest och skratten dansar i rummen, och glasen klirrar. Anton hade hellre önskat sig en mamma, där skratt och glädje var en daglig gäst i hemmet. Ibland får hon dåliga recensioner och som en följd av detta blir många av hennes produkter osålda. När Anton går in till hennes verkstad kan han se att hon dängt flera av dessa i golvet. Hon är irriterad, känner sig misslyckad och vill bara vara ifred… Då går hon in i en mörk värld, där ingen annan har tillträde. En värld som Anton inte riktigt förstår. Ibland får hon resa bort för att vila upp sig. En resa som brukar vara i sex veckor. Sex veckor är en lång tid för en tioåring, och han saknar mycket mammans trygga famn att krypa upp i.

Förr var det annorlunda. När Anton var fyra-fem år hade mamman bättre med tid. Vardagsrummet var upplyst, och glädjen och skratten var inneboende hos dem. På golvet fanns färgglada pussel och färgkritor i regnbågens alla färger. Den äkta mattan blev till ett slagfält med hemmagjorda tennsoldater -marscherande eller ridande på hästar - som Anton och mamman målat. Vid köksvasken blandades gips med vatten och livslevande figurer hälsade på. Till julen kom en röd tomte med vitt skägg, änglarna målades i guldfärg, och visst doftade den mörkgröna gipsgranen härligt av kåda.

När kastanjerna ramlade ner ifrån det mäktiga trädet i biblioteksparken plockade Anton och mamman en flätad korg full av de glänsande, bruna frukterna. In i huset promenerade djur, med ben av tändstickor och tandpetare, av alla de sorter - kor, hästar, grisar, giraffer - och Anton jublade och visste inte till sig av glädje. Höstens vackra löv klistrade han upp på ett vitt papper och se, nu spelade löven upp till dans iklädda solens alla färgnyanser. Varje dag knackade lyckan tidigt på hans sovrumsdörr och önskade: "God morgon Anton." Han och mamma Hanna gjorde långa promenader i naturen, och regn och rusk skrämde de bort med gummistövlar och regnkläder. Årstiderna kom och gick, men Anton och mamman fanns där alltid precis som solen på himlen. Han lärde sig fåglarnas namn och läten, trädens karakteristiska blad och markens svampar. Han sjöng, han dansade, han var lycklig…

Så kommer då olyckorna som uppträdda solröda smultron på ett grässtrå. Pappa Martin är mycket omtyckt på tidningen och gör enligt ledningen ett förstklassigt jobb. När han, förutom en journalistisk förmåga, också har ledaregenskaper utses han en snöig marsdag till chefredaktör. Anton förstår direkt vad detta innebär, och trots att han nu fyllt elva år har han sin "Bamseline" famnen när han somnar med tänd sänglampa.

Det blir en trist vår och sommar. Vädret är grått och regnigt och Anton ser inte mycket av sin pappa, och mamma Hanna har svårt att hitta sin "inre röst" i keramikproduktionen. Det har knappt hunnit bli september månad. Anton ser fram emot att mamman nu snart ska komma hem från sina sex veckors vila. En ljuvlig höstdag ringer telefonen. När pappa Martin kommer ut ifrån sitt arbetsrum gråter hans ögon. Mammans återkommande depressioner har blivit allt svårare att behandla. Detta påverkar hennes arbete som keramiker, där ingen längre vill köpa hennes produkter. När hon får avslag på ett viktigt resestipendium hon sökt till Grekland, orkar hon inte längre. Personalen på behandlingshemmet finner henne en morgon död i sin säng av en överdos sömntabletter.

Anton får fira sin födelsedag ensam. Trots att han bjudit in flera klasskamrater och några svarat ja, kommer ingen. Pappa Martin deltar i ett veckolångt koncernmöte i Oslo och ringer på kvällen för att gratulera. Anton berättar för pappan så kul han haft. Att det blev en lyckad födelsedag med sju kompisar. Fina presenter fick han. Och när kvällen knackade på dörren var jordgubbstårtan uppäten och läsken slut.

Av Kjell Ekborg 04 aug 2006 10:41