Om strykjärn och besatthet

Idag meddelar min mamma att hon och min styvfar ska på utflykt med - just det- hembygdsföreningen, och som tur är finns det plats för mig också. Så vi tre åker till torget där resten av föreningen samlats. Runt trettio personer, medelålder 65. Vi ska besöka något slags strykjärns museum....
När vi är framme i baggböle eller lillböle visar det sig att det inte alls är ett museum vi ska besöka, som jag trodde, utan en privatperson som bor med sin fru i en vacker villa. Trädgården är symmetriskt väl ansad och frun i huset står i blomsterlandet och ansar. Hon står kvar i på samma ställe under hela vårt besök, som är två timmar.

"Välkomna," säger vår värd, en stor karl i sextioårsåldern. "Jag heter Gustav men ni kan kalla mig strykjärnsgubben."

Strykjärnsgubben visar oss ner i sin källare - svinkall- och visar upp…strykjärn. Massor av strykjärn, som han har samlat under på sig under tjugo år. Strykjärn från Ikea och strykjärn från 1600 talet. Strykjärn från 1700 talet, 1800 talet och 1900 talet. Mässingsstrykjärn, kopparstrykjärn, järnstrykjärn he he resesstrykjärn, leksaksstrykjärn, strykjärn till fest och till vardags. Strykjärn som värms upp av eld, av kol, av gas, av elekricitet, vackra strykjärn och fula, sådana som ser "ostrukna" ut och andra,väl använda. Jag kommer antagligen aldrig se så många strykjärn igen. Varje strykjärn har sin historia, och strykjärnsgubben han fick namnet av en kvinna som gav honom sin mormors gamla strykjärn klappar stolt varje strykjärn när han berättar hur han fick tag i just det. Tyvärr kan han inte förevisa alla sina strykjärn-runt 2000- men han gör sitt bästa. Vissa strykjärn har han fått gratis, andra har varit dyra och han har fått kämpa hårt för att få tag i dem.

Hur började då denna passion? "Jo jag spelade på hästar, förklarar han, och så vann jag en del pengar. Då var det inte roligt längre att spela, så då behövde jag något annat. Och så var jag på en auktion och där såg jag ett strykjärn från 50 talet, och så köpte jag det. Och på den vägen är det. " Men det värsta är att källaren börjar bli för liten, han vet snart inte var han ska göra av alla nya strykjärn som han har sett och vill ha.

De flesta i sällskapet är förtjusta, och man hör kommentarer som "sådana här strykjärn kommer jag ihåg från när jag var barn". "Skolklasser borde få komma hit och titta" säger en kvinna. Jag går ut i värmen igen och klappar parets katt. Och tänker på strykjärn. Strykjärn är nog bra, om man vet var man ska sätta stopp. Men när man väl har börjat samla på dem inträder snart de stora talen, och man får helt enkelt för många strykjärn. Och, vem ska ta hand om dem när han dör? Jag hoppas att hans barn är strykjärnsminded, det säger jag bara.

Av Eleni Schmidt 11 jul 2006 17:11