Omseglad i Pirate Bay

Liksom du som läser detta, tillbringar jag en hel del tid med att titta på en dataskärm. Själv tillhör jag den växande skara som har sin bärbara dator med sig överallt. Just nu skriver jag på bussen på väg in ifrån landet. Bilisterna sitter nästan undantagslöst ensamma bakom ratten och lyssnar gissningsvis på P1 eller kanske MorgonZoo. Själv brukar jag lyssna på nyinspelade radioprogram på min mp3-spelare medan jag läser morgonens samling av nedladdade tidningstexter från New York Times, Boston Globe, The Independent UK samt ett antal nättidningar.

Min arbetsplats är ingen utpräglad IT-miljö. Huvuddelen av mina medarbetare klarar inte av att bifoga ett dokument till sin e-post. Hemma ägnar de däremot mycket tid åt datorspel och så gott som alla chattar eller är ute på MSN. Jag jobbar nämligen i en grundskola och jag inräknar eleverna som medarbetare. Enligt undersökningar spelar mellan 80-90 av mellan- och högstadiebarn datorspel, en fjärdedel spelar varje dag och jag kan personligen intyga att alltför många spelar till långt in på nätterna. Att avända datorn som ett arbetsredskap är det mycket sämre med.

Huvudsakligen utnyttjar skolungdomar datorer för att underhålla sig eller umgås på nätet. En hel del tid går också åt att ladda ner saker olagligt. Men den senaste tidens mediadebatt om razzian mot Pirate Bay förs knappast inom skolans väggar. Därför undrar jag vad de andra vuxna i skolan använder IT mest till. På min skola har man i alla fall lärt sig att använda e-post till den grad att personalmöten helt avskaffats under det gångna skolåret. All information sköttes istället via e-post. Jag överlåter till läsaren att avgöra om detta är utveckling eller avveckling.

Trots teknikens genomslag betraktas jag med viss misstänksamhet när jag sitter där med min bärbara dator påslagen i skolan. Jag är dessutom den enda lärare som har en egen dator inne i klassrummet, där jag använder den flitigt i min undervisning. Jag är alltså uppkopplad så gott som hela arbetsdagen. Detta ger upphov till en massa halvskojiga men inte helt ointressanta kommentarer från mina vuxna medarbetare. Folk reagerar!

Jag föreställer mig att det är ungefär så bokslukare hade det förr i tiden, då det ansågs vara farligt för i alla fall en ung människa att läsa för mycket. Nog handlade det mindre om omgivningens bekymmer för att bokslukaren försummade sina andra behov än om andras innebördes oro för det de själva inte visste. Bakom misstänksamheten mot bokslukande barn fanns ett brett förakt bland arbetarklassen mot utbildning.

Nu tror jag inte att mina vuxna medarbetare är kunskapsfientliga, men många inom skolvärlden betraktar det kommunala skolväsendet som anti-intellektuellt. Eleverna utmanas sällan att själva formulera frågor som de sedan söker svar på. Mer än ett decennium har gått sedan utgivningen av den senaste läroplanen, som gav skolorna friheten att radikalt kasta om sin undervisning. Men för det mesta tränas eleverna fortfarande i att åter kasta upp "kunskapen" som förmedlats av läraren eller läroböckerna. Konsekvensen blir att eleverna inte bara tycker att skolan är tråkig, utan att knappt något annat i vår oändligt fascinerande värld till slut framstår som intressant - förutom underhållning. Numera ska ungdomar ha roligt jämt, för det enda alternativet är naturligtvis att ha skittråkigt!

Dagens ungdomar är den mest uttråkade generation som någonsin funnits - ironiskt nog för att ingen tidigare generation någonsin haft så mycket frihet och fritid för att kunna jaga njutningar. Enligt Peter Englunds utmärkta essä, Om ledans historia, upplevde knappt vanligt folk vad det innebar att vara uttråkad förrän 1800-talet. Livet var alldeles för inriktat på att tillfredställa basbehoven för att tristess skulle bli ett riktigt problem. I jordbrukssamhället levde man dessutom närmare naturens rytmer. Det ledde till en mer instinktiv förståelse för vardagslivets varierande intensitet. Industrialism och reglerade arbetsdagar erbjöd så småningom förhöjd livskvalitet, men inte utan dess ofrånkomliga baksida - ledan.

Idag har kontrasten mellan ungdomarnas fritid och skoltid aldrig varit så extrem. Den stora majoriteten av eleverna får fortfarande anpassa sig till en splittrad och schemastyrd skoldag med uppgifter som påtvingas dem uppifrån. På fritiden ska man däremot ha roligt jämt - och helst med så lite vuxeninblandning som möjligt. Pressen som ungdomar upplever, att jämt behöva ha kul, anses till och med vara en viktig faktor bakom ökningen av självmord bland tonåringar. Ledan har blivit inkörsporten till depression.

För inte alls så länge sedan framstod tristess som en naturlig och oundviklig del i en ung människas liv. Begränsad frihet och brist på saker att uppehålla sig med var ganska normalt. Numera betraktas det som förödande. Har barn inte curling-föräldrar som styr dem till etablerad idrott eller kultur, dras de istället till lite uddare varianter som rollspel, skate och graffiti. För all del behåller popmusik sin starka ställning, men trots det starkt utökade utbudet av fritidssysslor fortsätter också alkohol och droger att locka.

Den största skillnaden idag är det överväldigande utbudet av media och underhållning. Barn och ungdomar konsumerar glupskt dataspel och filmer för att kunna segra över sin tristess. Tyvärr har skolan blivit tristessens högborg. Kapitulationen inför detta faktum blir total när vi i skolan talar om att det ska vara "roligt" att gå i skolan. Varför kan vi inte nöja oss med att det blir intressant, stimulerande och till och med engagerande?

Fast vuxna drabbas också av skolans anti-intellektuella drag. Överlag kommer skolreformer från politiker, tjänstemän och skolledare. Lärare låter sig oftast delegeras till objekt och fösas in i konferenser av olika slag. Senaste åren har det inom Stockholms stad handlat om likvärdig bedömning, då politiker reagerat på att elever på olika skolor går ut med olika resultat. Inte kan förklaringen vara att skolorna är olika framgångsrika! Istället blir slutsatsen att lärare tolkar målen olika. Vi ska alltså prata ihop oss tills betygen blir jämlika. Idealen om konsensus lever än idag i Sverige.

För politiker förblir skolan ett evigt tacksamt ämne att debattera. Underförstått är att landets framtid vilar på dess unga. Som om den resursen är den enda som behöver förädlas för att öka Sveriges utsikter inför framtiden. Det är ingen nyhet att Sverige har få industriella och teknologiska innovationer kvar att exploatera. Vår roll som exportland är i dalande. popmusik exkluderad. De svenska storföretag som traditionellt utvecklats i samklang med statens växande behov av infrustruktur blir alltmer upplösta i globaliseringens nya landskap. Men ju mer debattutrymme som tas upp av skolan, desto mer krymper utrymmet för att diskutera andra framtidsfrågor - som exempelvis småföretagarnas villkor.

Kunskapssamhället heter det numera. Högskoleplatserna har utökats exponentiellt. Ungdomarnas utbildning blir lika med landets framtid men man frågar inte vad de ska jobba med sedan. De flesta svenska studenters framtidsdröm blir antingen att skaffa sig en trygg plats i något svenskt storföretag eller pröva sin lycka utomlands ett tag. Kanske är frågan till bokslukaren fortfarande aktuell; Vad ska man göra med så mycket kunskap?

I kontrast mot denna dystra verklighet kom en tidningsartikel för ett tag sedan som uppgav att lärare i Norden anser att IT inneburit ett stort lyft för elever. Det svenska Skolverkets pressmeddelande konstaterade att de nordiska länderna är internationellt ledande inom området “IT i undervisning", men något underlag för det påståendet fann jag inte. Vid närmare undersökning visade den oberoende rapporten utgöra ett dråpslag mot skolornas utveckling av IT som pedagogiskt verktyg. Visst finns det nya datorer och feta bredbandsuppkopplingar, de flesta skolor har hemsidor och lärarna använder minsann e-post, men ungefär där stannar det. Det spelade knappt någon roll om en skola har en utformad IT-strategi eller inte. Implementering av IT i undervisningen vilar på några få engagerade eldsjälar bland lärarna. Jag känner minst sagt igen situationen.

För bakom kollegernas skämtsamma kommentarer om mitt ständiga datoranvändande finns en bred okunnighet om vad jag egentligen sysslar med och - liksom med förra tidens bokslukare - en misstanksamhet om världen bakom skärmen. Min egen erfarenhet från 10 års arbete på grund-, gymnasie- och folkhögskola visar att intresset bland lärare för hur IT kan integreras i undervisningen är mycket lågt. En öppen föreläsning som hölls nyligen på Lärarhögskolan i Stockholm om Webb 2.0 lockade cirka 30 pedagoger från hela storstadsregionen. Liksom skolan ignorerar det etiska dilemmat om att hundratusentals elever utnyttjar Pirate Bay, verkar lärare också förvänta sig att unga ska anamma de nya verktygen helt utan vägledning.

Mätt i ren datorkraft ligger Sverige onekligen i topp bland världens IT-nationer. Men vi håller på försumma vårt försprång. Framtiden kommer inte att avgöras av hur många datorspelsmästare Sverige har Begrunda bara namnet "Pirate Bay" - som om fildelning vore högäventyr och nedladdaren mer än en passiv parasit som motar sin tristess på en diet av Hollywoodfilmer. Ungdomar behöver få möjlighet att utforska och bemästra de nya innovationer som blomstrar på webben. De behöver bli medaktörer i media. Men att förvandlas från konsument till kreatör förutsätter att man lägger fokus på processen istället för produkten.

E-communities, diskussionsforum, bloggar, audio- och videoblogs, moblogs och podcasting; listan över de nya kommunikationskanalerna växer ständigt. Nya former av licenser som Creative Commons erbjuder möjligheten att kringgå traditionell upphovsrätt och använda andras alstrar för att skapa nya egna verk. Men allt detta håller på att gå skolan förbi. Om den uttråkade generationen någonsin ska kasta loss från Pirate Bay, behöver lärare någon gång förankra sig i den nya tekniken.

Av Patrick Gallagher 05 jul 2006 18:07