Fotbolls-VM: Våra gruppmotståndare 3. England 1

Two pints of lager and a pack of crisps please, tjejhormoner i Thames water, Indian diner i Battersea, sjövilda spritorgier i källaren på Olsson med Alex, what are you having mate, cheers son, somnar på Central line och vaknar upp i Leytonstone, sena kvällar på Collection med Anders, Sjön vid Derwinwater ...

With the world at your feet.

It’s Caaaalling you now...

Här har jag varit bosatt i åratal och ett tag såg jag mig som Engelsk. Tommy Svenssons tjänstemannaämbete och hans heliga kor hade rullat en joppe av alla våra VM-chanser och under en regnig kväll i Wien så rökte man upp roachen. Jag dunkade huvudet mot metallräcket på Ernst Happel, fick ta
flyget hem till Gatwick och en äppeltysk slaktarfru i sätet bredvid berättade att hon minsann sålt en gräsklippare till Andy Herzog. "Andy Herzog är en gräsklippare" replikerade jag.

När EM-kvalet kom och min sommarromans med det engelska landslaget från VM -98 började ebba ut så gled jag in på puben i Guildford bärandes en Engelsk tröja som kamouflage över mina blandade känslor. Bartendern Tony, en före detta snut från Leeds, tittade på mig och då han var den ende som visste om att jag var svensk, skrattade han när jag kom in. Jag sade att han för Guds skull inte fick berätta att jag var svensk och han hoppade upp på bardisken och ropade ut till sextio pers på Yorkshire:

"Lissen opp everione... Wui got a fooking swede in here."

Pöbelns lätt föraktfulla men mest humoristiska moanande och skrattande talade om att de noterat min närvaro.
Jag slog mig ned en foster top och en top lad som bordsgranne.

Just det är England.

Folk är generellt mer socialt kompetenta och trevliga men då samma sociala fernissa är tjock är de svårare att komma in på livet. Det engelska sociala livet är exempelvis lång väg från oss svenskars debila eremit-tillvaro uppblandat med ett maniskt föreningsdeltagande och en dagisimpregnerad syn på kollektivet. Men förklaringen är att 60 miljoner trängs på en yta mindre än halva Sverige mot våra nio mille : Easy, England är pöbelns hemland. Problem som mobbing, polarpöbel och grupptryck är mer utbredda och starkare där.

Varför babblar jag om detta och vad har det att göra med Engelsk fotboll? Allt.

För i ett land där alla skall prestera i allt och i ett land där en förljugen tabloid skickar en reporter per spelare för att punkta denne i jakt på misstag eller skandaler så är det inte så konstigt att rutinerade hårda pojkar som Pearce, Batty, Ince och Southgate darrar på macheten när det verkligen gällt vid straffpunkten. Eller varför alla vet bäst vilken förbundskapten de skall ha och är först med att boka ståplats vid klagomuren. Det är inte konstigt att supportersången "you never skim Des Walker" fastnade i halsen när han hamnade en mot en med Marc Overmars. VM 94-biljetterna rök och Des blev aldrig samme spelare igen. Det var inte Des som fuckade upp. Det var pöbelns press.

Grovt förenklat kan man beskriva det som att det inte är konstigt att detta kollektiva tryck är förklaringen på varför man kan gå långt som lag, men varför individuella misstag är det som avgör när samma press blir negativ.

Denna press är även ett resultat av en dogmatisk och konservativ ledarskapsfilosofi á la Alan Sugar som går ut på att tränaren som måste tilltalas "boss" i en del klubbar skall instruera och andra skall hålla käften. Detta har man motverkat genom att släppa in andra tränare från utlandet. Man tror att de tillför något magiskt taktiskt och tekniskt men många har helt enkelt ett vuxnare sätt att prata med folk. En som utvecklat denna förmåga till konstart är Svennis och mycket av Svenniseffekten handlar om att det går att skaffa sig respekt för en spelare genom att övertyga med kunskap och att behålla sitt lugn. Att skrika "cunt" till någon i örat kan ge sken av respekt men illusionen krackelerar av pöbelrädslans vibrationer.

Historik

Fotbollens självutnämnda Heliga land gjorde entré i VM så sent som 1950. 1954, -58 och -62 är resultat som är bara intressanta för Stefan Thulin och andra tabelltajjare. 1966 är den stora turneringen där Bröderna Charlton, Moore, Nobby, Banks och Hurst spolade ned Das Vaterland med 4-2 och tog pokalen på Mekka men matchbollen knyckte tyskarna hem. Geoff Hurst gjorde ett hattrick den dagen och den stojanska, nyimperialistiska självförtroendet
nådde narcissusnivåer. 1970 tog tyskarna hämnd i kvarten med 3-2 på övertid och därefter följde en mörk tid då man missade -74 och -78. 1982 var man åter med Greenwood vid spakarna och Terry Butcher, Steve Coppel, Graham Rix
och den legendariske Bryan Robson. Målproduktionen upphörde sakta genom gruppspelet och exit i åttondelen mot Spanien.

VM-1986: Hej Maradona! EM -88: Hej Marco van Basten!

1990 kom den stund då pokalen var på väg tillbaka mot öriket. Man kom nära, riktigt nära Efter att ha den enda segern i gruppen mot Egypten och att David Platt sänkt Belgien i åttondelen så stundade Kamerun och en formidabel målfest. Gazza spelade Lineker fri på övertid med en porrig genomskärare och semin mot tyskarna var spikad. Där sedan Stuart Pearce, som spelade som om han kunde plocka sönder hela Berlin muren själv, blev straffoffe tillsammans med Waddle.

EM 1992 snurrade Bråttom & Brolin upp halva försvaret och förnedrade England med följden att huliganer samt det sämsta engelska landslag som åkt till ett slutspel fick åka hem. Gary la av. 1994 brände man VM-biljetterna då en viss
Ronald Koeman som skulle varit frilägesutvisad Platt hade gjort mål dundrade in en ny frispark på Webley.

EM -1996 var man värdar och fick gruvlig revansch när firma specialförbandet SAS Shearer och Sheringham slet Holland sönder med 4-1. Gazza,. som i ett par månader under varje träning med sitt Rangers hade hotat och retat om den kommande matchen mot Skottarna lyftlobbade fram sig själv över Colin Hendry i turneringes snyggaste mål. Spanien åkte ut på straffar och denna gång missade inte Pearce, som fick göra sig av med den förbannelse som vilat över honom och alla sedan VM -90. I semin mot Tyskarna fick man dock en ny: Gareth Southgate.

VM -1998 anfördes man av sin sämsta förbundskapten någonsin: Arrogansaposteln Hoddle. Vinster mot Hasch & Koka-lagen Tunisien och Colombia i gruppen förvisso men Graham Le Saux blev släpad över halva planen av klubbkompisen Petrescu mot Rumänien och 1-2. Därefter Argentina och en av fotbollens bästa matcher i modern tid. För mycket posh box gjorde att Beckham trodde han var en hingst och sparkade bakut på Simeone. Den danske domaren fick ett Friskspel i form av en larvig utvisning, sprättig Don Jonssons frilla, felaktig straff och Campbells mål i numerärt underläge skulle ha tillåtits:

Men domaren, din djävla folkpartist, man får peta på varandra!

Inför EM 2000 så hade Keegan tagit över och som andra klubblag han tränat så tappade England sin förmåga att spela utan boll. Schabblande vänsterback mot Rumänien denna gång var Phil Neville. Man besegrade dock Tyskarna efter att Shearer tagit befälet. Därefter kom det två caretakertränare med halva löften om fast anställning men Englands landslag påmnde mer om ett Paragraf 12 hem klädda i Umbro . . . Fet konstpaus...

Forts följer

Av Stefan Holmqvist - SHQ 10 jun 2006 23:17