Att insjukna i akut lymfatisk leukemi del 2

Efter ett smärre vredesutbrott lyckades till slut personalen förstå att vårdcentralen hade beordrat mig att omedelbart åka in till akuten för att få just akut vård. Men akuten är akuten och jag fick vänta minst en timma på att få en läkare. Av hennes ansiktsuttryck och sätt att prata förstod jag att det faktiskt var blodigt allvar. Det var fel på mitt blod och läkaren såg ut som om jag kunde dö när som helst. För första gången insåg jag också det själv när jag såg mig i spegeln. Jag såg blek och svag ut och kände mig klen.

Efter att blodproven tagits bar det iväg upp till en vårdavdelning där jag genast isolerades och fick dropp. Där låg jag sedan ensam. Jag var rädd. Jag insåg att det var något allvarligt fel på mig. Ändå kände jag mig trygg. Rummet var sparsamt men smakfullt inrett. Det var lugnt och tyst omkring mig och med ett par sömntabletter somnade jag snart.

Nästa dag kom en ny läkare. Han var korthuggen och professionell. Inte alls så mjuk och trevlig som den första kvinnliga läkaren hade varit. Återigen av hans minspel och allvarsamma röst förstod jag att det var allvar. Gång på gång försökte jag förtränga detta faktum men vården var bra på att få en tillbaka på rätt spår. Och nej, mina blodvärden var inte låga därför att jag var utbränd. Mina blodvärden var nämligen alldeles för låga för det. Jag hade alldeles för få vita blodkroppar i mitt blod. Det kunde vara leukemi. Jag skulle behöva förflyttas till Uppsala för att få veta exakt vad som var fel.

In i det sista vill man gärna tro att det inte är det värsta. En av mina klasskamrater från grundskolan hade dött i leukemi i 25-årsåldern, en annan hade dött i cancer i 30-årsåldern. I fyra dagar låg jag där på Nyköpings Lasarett och fick dropp och även antibiotika mot infektioner. Jag var så svag och mitt immunförsvar så klent att jag behövde extra skydd.

Mina föräldrar besökte mig, det kommer jag ihåg men att en kompis också besökte mig kom jag senare inte alls ihåg. Han hade varit där i två timmar och väl i Uppsala noterade jag förvånat att jag hade med mig jordnötter, kex och en chokladask men jag kom inte ihåg från vem jag hade fått allt.

På måndagen efter min ankomst till Nyköpings Lasarett fick jag åka med en ambulanstransport till Uppsala. Jag var oerhört klen och hade egentligen svårt att hålla mig kvar på den smala och hala galonbritsen. I varje sväng kändes det som om jag skulle glida av, endast spännremmarna runt min kropp verkade hålla mig kvar. Det var dessutom kallt i ambulansen. Ambulanssjukvårdaren bredvid mig var inte särskilt munter och jag var inte så pratglad jag heller. Han trodde nog att jag skulle dö, så kändes det i alla fall. Efter bara någon timme blev resan en plåga. Jag frös och kallsvettades om vart annat och kände att jag egentligen inte var fit for fight för en så lång transport. Ambulansfärden tog säkert över tre timmar. Den sista timmen var outhärdlig. Men jag bet ihop och till sist var vi framme.

Uppsala Akademiska Sjukhus tornade upp sig över mig. Det skulle nu bli något av mitt hem i tre månader framöver. Dess gula väggar och balkonger såg i alla fall inte allt för människofientliga ut men det kändes ändå att det var ett sjukhus. I korridoren på hematologavdelningen mötte jag magra och sjuka människor med bara några tester hår kvar på huvudet men också mycket trevlig personal, vars ansikten dock också speglade situationens allvar.

Ingenstans inom vården hade jag ännu mött någon mänsklig ljusglimt, alla utstrålade tvärt om att här var det fara å färde. Min iakttagelseförmåga var på helspänn och snappade upp alla intryck som det lyckades komma över, mina sinnen scannade av omgivningens alla människor, deras ansiktsuttryck, deras minspel, deras rörelser.

Nästa dag fick jag ta bemärgsprov, det gjorde rejält ont och kort därefter, kanske redan nästa dag fick jag så min diagnos. ALL, akut lymfatisk leukemi. Jag hade då mina föräldrar där hos mig tror jag, men jag vet inte, däremot vet jag att jag bara ställde några korta frågor. Jag fick också ett häfte om ALL och i det stod det att 30 procent överlever i två år, läkaren strök över detta och skrev istället 50 procent. Men hur tar man ett sånt besked? Jag var i och för sig mentalt förberedd på det värsta, men inom mig hade ett litet hopp alltid funnits att det var något annat som var fel, nu var det hoppet borta. Inför läkaren satt jag liksom inkapslad i mig själv som i ett tomrum i rummet.

Min nästan allra första fråga vill jag minnas var, hur dör man? Läkaren verkade inte ha hört den eller också kunde hon kanske inte hantera frågan riktigt. Efter att ha ställt den en andra gång fick jag veta att man oftast dör i en infektion eller en blödning.

Framför mig såg jag en revolver med sex patronkammare i trumman, i tre av dem låg en skarp patron, i tre av dem var det tomt. 50 procents chans att överleva i två år. Det tålde att tänkas på. Den natten rann några tårar ner för min kind, men bara några, sen dess har jag inte gråtit mer...

Fortsättning följer i del 3

Fotnot: Vissa händelser, framförallt när prover tas och när olika mediciner ges kan vara placerade fel i tid och rum.

Av Arvid Fallström 31 maj 2006 16:24