Hemskt, sjukt, och oacceptabelt!

Först och främst är jag glad över att de ägnas så pass mycket uppmärksamhet kring ett fall som mordet på den 13-åriga flickan från Västerhaninge och övergreppen på henne och hennes kompis. Det markerar att det är inte acceptabelt, inget som kan avfärdas med ett "ja, sånt händer i dagens samhälle". För det ska inte hända. Det hör inte hemma i något som helst samhälle. Trots allt som skrivs och rapporteras känns det inte som att det nånsin kan ägnas tillräckligt med plats i tidningar eller teve om en sådan här sak. Jag själv kommer ursprungligen från Västerhaninge/Tungelsta så därför känns detta än mer påtagligt.

Jag tror att det finns en liten förklaring i den ändrade mentaliteten i Sverige, att samhället nu är allt mer egocentrerat. Sverige blir mer och mer drabbat av nedskärningar och omprioriteringar som påverkar samhället i stort; kvalitén på skolgången, på sjukvården, på vården för psykiskt sjuka, allt detta är en bidragande orsak till att skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt. De senaste åren har tragedier liknande den i Västerhaninge i fredags natt, inträffat allt oftare, en bild som påminner farligt mycket om vår stora kontinent i väst, även om vi är en bit ifrån dem ännu, men jag är rädd för att steget inte är så stort. I det långa loppet leder det till en katastrofal samhällssituation där fler och fler som behöver hjälp inte får plats där de hör hemma, och bör vara; på sjukhus, mentalsjukhus eller liknande. Istället finns dessa människor ute på gatan mitt ibland oss och det säger ju sig självt att det då inträffar tragedier för eller senare. Det är bevisat allt för många gånger genom det som skett vid allt från tunnelbanestationer till NK, och i folks hem.

Men finns inte en bit av svaret på "varför?" - som alltid ställs - även i en mentalitet som allt mer går ut på att individen är viktigast. Att värna om dig själv och att "sköt dig själv och skit i andra" har blivit ett alltför vanligt sätt att handla på för folk?

Allt fler väljer medvetet eller omedvetet att se vardagen genom en strut där man bara ser det som är rakt framför en, ens eget mål och ens egen vinning, rakt fram där det är fritt synfält. Eventuellt ser man tecken på saker som står fel till strax utanför synfältet, konturer av saker som händer vid sidan om som inte är normalt, men då måste man vrida på huvudet, man måste vilja se det, välja att se det som man helst blundar för. Och om man inte vill det så kan man fortsätta att titta rakt fram och fortsätta att fokusera på sig själv, och slippa vetskapen om vad som händer runt omkring en, den djävulskap som man väljer att ignorera.

För visst måste det väl ha funnits tecken? Jag vet inte på vilket sätt, vem som borde sett, och vad man borde sett, men det känns som att någonstans borde det kunnat stoppas. Kanske om man velat se vad som hände, vågat se vad som hände och orkat ta strid för någon annan, för något som inte direkt ledde till egen vinning, men något som verkligen skulle ha behövts. Det känns som att NÅGON borde ha sett NÅGOT då det finns så många människor runt varje enskild person: familj, vänner, jobbarkamrater, grannar. Någon måste våga se att allt inte står rätt till och agera därefter efter bästa förmåga.

Nu har det hänt. Och liknande saker händer med allt tätare mellanrum. Om vi inte aktar oss blir detta snart en del av vardagen och de som växer upp med detta omkring sig kanske till och med får för sig att det är så det är. Men det är INTE så det är, ett samhälle i ett relativt litet och välbeställt land som Sverige skall inte vara så här. Det skall inte behöva vara så här. Det får tamejfan inte vara så här!

Jag är rädd för ett samhälle där människor inte tillåts växa upp under normala omständigheter. Rädd för egoismen som breder ut sig allt mer. Rädd för de konsekvenser det kan få. Rädd för att inte alla människor får den hjälp de förtjänar. Rädd för att det är för sent att stoppa. Rädd för att ingen agerar.

Jag kommer alltid att tro att sanningen segrar, bara man vill och vågar se den.

Till sist citerar jag en text av en vis man.

"Fröna växer sakta under ytan.
Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt.
Först när bladen börjar synas
kan man se att det är ogräs överallt.
Men om man tittar bort,
inget hör, inget ser
hur vet man då?
För hör man inget, finns väl ingenting.
Och det man inte ser finns säkert inte till."

Björn Afzelius

Av Olle Arnell 30 maj 2006 13:21