En vaxduk suger inte åt sig tårar 2

En vaxduk suger inte åt sig tårar, Del 2



Snöflingorna singlar sakta till marken och bildar denna första vinterdag ett jungfruligt täcke. Jag är nyss fyllda sex år och ska försöka börja skolan ett år tidigare. Jag håller mor hårt i handen när jag för första gången besöker skolan och dess hemlighetsfulla värld. Hela korridoren på första våningen är fylld av förväntansfulla sexåringar och stolta föräldrar. Jag känner mig vilsen och korridorerna med de elaka fönstren skrämmer.

Fröken, som sen visar sig heta Anna, öppnar den mörkbruna dörren till skolsal 5. Jag hamnar längst bak i rad två bredvid en ivrigt tuggande tjej med ljust hår. Framför mig sitter en paugatös med eldsvåda i håret. Jag sträcker på mig för att imponera och se lite äldre ut. Kanske passar inte den färgglada tröjan med fantomen? Min mor ler och jag är för första gången förälskad. Fröken Anna, som är ung och luktar gott, förklarar hur proven skulle gå till. Jag hör dåligt på, då all min uppmärksamhet ägnas åt tjejen bredvid som nu har slutat tugga tuggummi.

Alla får tillslut varsitt rutat A4-papper med olika figurer på. En timme senare ska samma papper vara ifyllt och lämnas tillbaks till fröken. Jag börjar genast ta itu med första frågan, där man vill veta riktningen på svenska flaggan, om vinden kommer ifrån vänster. Utan minsta tvekan ritar jag flaggan åt vänster. Provet avslutas med att jag ska placera månen, där jorden är utritad som en stor cirkel. Mitt självförtroende är gränslöst och månen hamnar självklart innanför jorden. Jag börjar inte skolan det året. Kompisen Bo, som är född i augusti och bor på samma svale som jag, får däremot detta år inträde i de vuxnas värld. Själv är jag nog ändå ganska nöjd med att få leka av mig ytterligare ett år, och mor får glädja sig åt att barnbidraget nu höjts till 280 kr per år.

Sommaren kommer detta år tidigt och vi ungar brukar springa ikapp efter drickabilen som kommer regelbundet varje torsdag. Jag ramlar! Knäna ser inte direkt aptitinbjudande ut, men den stora prövningen kommer några veckor senare då det bildats var under ruvorna. På lasarettet gör man inget utan mor och far får med sig hem 95 sprit, men först ska ruvorna bort. Jag sitter i köket bredvid vasken och vrålar ut min smärta när ruvorna dras av, och sen tvättas de blodiga såren med spriten. På gatan utanför pickar gråsparvarna på utan att bry sig, men deras smattrande… tjerrrrrr… tjerrrrrr… hörs inte inne hos oss. Lotti bredvid oss ringer på: - Slår ni ihjäl ungen?

Och själv kan jag inte förstå att just jag skulle ramla. Jag som varje söndag går i söndagsskolan och sitter tyst och lyssnar. Jag som alltid lägger min lilla slant i negerns utsträckta hand fast jag själv gärna skulle vilja köpa godis eller en glass. Negern som står strategiskt placerad strax innanför dörren.

En av min fars vänner jobbade på tryckeri, och jag visade honom alla mina häften jag fått varje söndag i söndagsskolan på församlingshemmet. Han lovade att binda in dessa till mig. Jag såg aldrig av honom eller alla mina fina häften. Min fars vän var helt klart inte min vän. Församlingshemmets ingång vette mot Lilleskog och Jesus, i blå mantel och vandringstav, på södra väggen hälsade oss ungar välkommen. På samma vägg fanns klockan med ärgade kopparvisare.

Året därpå finns jag på GA-skolan. En ny värld öppnar sig och kanske ordet utbildning är det jag ska satsa på. Ännu går jag bara i första klass men känner att det här med skola är rätt kul. På huvudet bär jag folkskolans räliga, svarta skolmössa till en onödig kostnad av tio kronor. Dessa pengar kunde ha använts till ett bättre ändamål. Jag saknar cykel. Skolsalen för klass 1 A ligger på östra sidan, där bänkarna är placerade i sex rader med preussisk precision. Min placering är raden vid fönstret längst fram. Den längsta rasten på tjugo minuter är tiorasten. Tid finns då att rusa tvärs över Fältabacken till mjölkaffären och ställa sig i kö för att köpa ett glas mjölk med bulle. Kalaset kostar tjugofem öre.

Året är 1954 och jag går i tredje klass med fröken Sand som lärare. Jag har länge insett att utbildning är ett måste för att inte hamna på fabriksgolvet som mina föräldrar. Jag gillar skolan. Jag vill vara bäst. Kanske är detta ett sätt att få bekräftelse. Far drar ner vågskålen på sin sida och nu vill jag hjälpa mor att åtminstone få en horisontell linje. Den bekräftelse jag söker får jag i skolan och jag ser att här har jag min framtid - min räddningsflotte. Jag tror jag vet vad jag vill och långt, långt borta vid horisonten kan jag skönja målet. Mitt mål!

Hemma prata vi sällan om detta, men jag bestämmer mig redan nu, att nästa år söka till Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Hälsingborg - Gossis. Och jag smakar kanske för första gången på ordet våga. Vi från söder förväntas inte fortsätta på läroverk utan bara gå våra åtta år och sen ta ett fabriksjobb. Ingen regel utan undantag och detta axiom ska jag nu försöka ändra på. På samma skola går Eva Jagrell från Bjäregatan - Harry Arnolds gata - och redan då är hon en höjdare på att skriva dikter och noveller. Harry Arnold Perssons mor Signe har mjölkaffär på Siöcronagatan och där kritar vi ibland då börsen skriker. Jag ska lägga om kursen och se mig om efter varmare breddgrader. Nu har jag länge nog kämpat med orkanvindar och piskande regn.

Den 19 december är höstterminen slut och snön har precis kommit lagom till jul. Alla har tänt var sitt ljus på skolbänken och detta ger en försmak av julen. Fröken Sand stiger in. Pojkarna bockar djupt och flickorna niger vigt, när hon överlämnar betygen. Hos många behöver jag inte fråga om utfallet, då deras ansikten redan bär drag av döden. För min egen del är resultatet ingen större överraskning. Jag har skött mig bra och det vita betyget lägger jag snabbt tillbaka i sitt bruna kuvert, och klassen skingras sen i tre veckor för att fira jul och nyår.

Slutbetyg i juni 1955.

Uppförande A
Ordning A

Kristendomskunskap AB
Tal-o. läsövning Ba
Skrivning-o.språklära AB
Räkning och geometri AB
Hembygdsundervis AB
Välskrivning AB
Sång AB
Gymnastik BA
Slöjd B

Närvarodagar 206.

1954 var det år vi ungar sotade fönsterglas medan vi väntade på den totala solförmörkelsen. Nästa totala solförmörkelse skulle drabba Sverige på 2100-talet och vi ungar insåg att då är vi inte med.

Av Kjell Ekborg 08 maj 2006 13:27