Kulinarisk brevväxling anno 2006

Första brevet till Dom Faustino VII

Ingalunda lämnar jag ogärna min sköna sjö. Inte ens för det opportuna läget att okonventionellt och otraditionellt få en glimt av er Dom Faustino den VII. Den sköna sjön ligger nu fördold nedom kullars vida fötter. Täckt av änglakrusat hår, upplyst av himlafacklors ljus. En kostymös och luxulös kulör som får rosorna på mina kinder att blossa.
Till toppen av Skuleberget anlända de sydländska konnäsörerna redan i gryningen. Men, Dom Faustino, vad har du en skönhet från norr att bjuda? Ert lockande sällskap är inte nog och vår vana är att falla för skogens eget Guld, som drickes ur holkar i metalliska former.
Villigt erkänner jag mig i ögonblicket dock mer lockad än fjättrad. Jag övergav min sköna sjö redan när du sände den första inviten. Nu följa jag villigt dina strumpklädda män. Det talas här ännu om forna tiders sydländska gästabud. Någon har vänt åter, andra veta ingen vad som hänt med. Kanske hava de förlist eller funnit skepp som fört dem ända till Sicilien, Valencia eller Bretagne? Själv avser jag att landstiga i Big Mejl den första aftonen i Janvier.
Således skickar jag er här min hälsning och avböjer därför ödmjukast, men tillfälligt, er invit till Spanien. Jag sätter först min kurs mot den franska kusten, där min förhoppning är att få möta er ädle landsman Dom René Barbier och hans sällskap.

Högaktningsfullt
Edla Hagenfeldt
Annorstädes Härad

Andra brevet till Dom Faustino den VII

Min resa över haven gick utan incidenter och jag står nu på fast mark under den franska flaggan. Här möter mig sydländska strosande män, som artigt lyfta sina hattar när de komma mig nära i mötet. Är det en vana eller ovana att göra likaledes i detta land. Min hattkreation låter sig inte villigt lyftas av och på, för de pudrade druvorna sitta alltför osäkert. Jag upptäcker här att man även kunna inmundiga dem opudrade i olika kulörer. Den gröna äro ljuvliga och fylla mig en okänd berusning. Jag tror mig kunna särskilja att själva aromen komma från små celler på insidan av själva skalet. De blå druvorna äro lite strävare, men ack så näpna inuti. Dock pressar jag dem ytterst varligt ehuru det annars kan uppkomma en uttorkande besk eftersmak inne i munnen. Man berättar för mig att de båda sorterna med stor framgång kunna beredas till dryck och att så har gjorts allt sedan era förfäder för första gången steg i land på dessa breddgrader.
Släktskapet mellan eder landsman Dom René Barbier och er käre Faustino, har jag nu därför kunnat fastställa. Ypperligt intressant! Men säg, komma ni ursprungligen från två olika grenar eller är det en och samma släktgren man talar om ute i hela Europa? Misstolka mig nu inte käre Faustino, det är icke färg jag talar om, mitt spörjsmål dryftar sig mera åt det faunistiska hållet. Kanske har det sports att Svensken von Linné intresserat sig för dessa frågor. Dock har jag ännu inte inbjudits till hans sällskap. Om saken är av intresse för eder, är det möjligt för mig att kontakta någon i Uppsala och förhöra mig vidare. Kanske får jag i vår sända en invitering till er och era familjer att hedra oss med ett besök i mitt kära fosterland? Klimatet kräva dock en helt annan typ av klädsel, än den sedvanligt franska så här års.

Une fam de Spectatrice
Edla Hagenfeldt
Tredje brevet till Dom Faustino den VII

Mitt sökande har varit resultatlöst. Det sägs mig att Dom René Barbier inte längre är kvar i landet. Men ryktena talar om att han nyfiket och lycksökande gärna besöker land efter land. En sann äventyrare, om jag får lägga till en sådan tanke. Kanske har han dragit sig tillbaka i Logrôno? Själv har jag ånjutit flera kulinariska anrättningar. Alla har avslutats med en och samma rätt, nämligen den utsökta fromagen. Hårda, mjuka, stjärnformade och i små pikanta bakelseformer. Bedårande gourmé, även den franska!
Nu ämnar jag bege mig landvägen på vidare upptäcktsresa. För min rutt har jag planerat att först ta mig till Loiredalen. Vidare genom Bordeux och rakt fram mot Touluse. Mina olika anhalter äro noggrant utvalda på rekommendation av von Baron i Concarnue och enligt säkra uppgifter äro hans ord tillförlitliga. Kanske fortsätter jag min resa med ett besök i Montpellier och stannar där några dagar, eller kanske jag söker min vila i den vackra staden Roussillon.
Oavsett min käre Dom Faustino, nu kan inget hejda mig längre. Min längtan står i lågor och jag kan knappt behärska mig för att komma över landsgränsen. Till Barcelona, ropar jag med hög röst utöver dalarna och det böljande landskap. Från Skulebergets topp satte jag ut kursen och nu vill mina ögon fröjdas i ett möte med eder båda i släkten Dom René Baribiers födelsestad! Som reseproviant följer mig endast ost och vin, ty dessa hålla mig sällsynt alert, men behagfullt vaken. På detta sätt komma jag inte helt indigent till mitt resmål, men det mottages varmt om ni vill möta mig i utkanten av staden och ledsaga mig till de välberyktade Feodala traditionerna. Ty för mig är det mest klädsamt att beskåda en ny plats i sällskap med er som ambassadörer. Om sällskapet tillåter, besöka jag med stort nöje någon av de stora Bordegorna, några kontraktsbönder och varför inte rent av ett sökande efter Dom Miguel Torres in persongnata? Om därtill rekommendationen och login är ordnad, ses jag detta som en verkligt: Bon Voayage!
Ert förseglade svarsbrev emotses skyndsammast och detta blir också mitt sista resebrev innan vi äntligen kunna mötas i slutet av février.

Plein d´espoir
Edla Hagenfeldt
Sur chemin

Av Gun Lundberg 05 feb 2006 17:18