Hålla andan och bita sig i läppen

Det finns redan de som har sagt det bättre. Jag vet, men jag måste få det ur mig. Hoppas någon ursäktar någon gång.
De stirrar på mig på spårvagnen, betraktar mig hånfullt när jag går förbi. Som rovdjur känner de min osäkerhet och de vet att jag är förvirrad. Det syns att jag inte riktigt vet vart jag är på väg, och jag är den enda på vagnen som inte vet. Alla andra är säkra på sin sak, sin roll, sin plats, sitt mål. Jag faller handlöst... Kommer det kontrollanter vet alla att jag åker dit, jag ensam, ingen står på min sida, de skrattar åt mitt misslyckande. Det syns att jag är arbetslös, syns att jag är fattig, syns att jag vill vara stark och alternativ men bara lyser av svaghet och rädsla. De vet att jag gärna skulle vilja vara någon men är ingen. De ser att jag bara vill ha någon att hålla i handen, men de viftar bort mig, vänder ryggen mot och skrattar mot fönsterrutan. Tappar jag min vante kommer ingen säga ifrån, utan delar menande blickar och sen skrattar högt när jag gått av. Jag hatar spårvagnen, jag hade hellre gått hela vägen från Hisingen till Haga, om det bara inte hade varit så förbannat mycket folk på trottoarerna!

De tittar på mig, jag går kanske mot färdriktningen när alla andra går rätt, jag väntar vid ett övergångsställe där gröna gubben aldrig tänds, alla andra väntar vid ett rätt. Och de står där på andra sidan gatan och skrattar åt mitt misslyckande. Där står hon, den arbetslösa som inte har vett att lämna sin kille fast han bara erkänner hennes existens när det passar honom. Hon den naiva som trodde att om bara viljan fanns kan man leva ett gott liv utan att tära på miljön, ha, hon den dumma som trodde att folk skulle vilja lära känna henne i en ny stad, som trodde hennes gamla barndomsvänner ville hålla kontakten, som trodde att hon kunde glida fram i livet genom att följa sitt hjärta och inte vika sig för samhällets krav, hon den dömda. Den förlorade. Drömmerskan som inte hade styrka nog att leva drömmarna. Som blir svagare och räddare varje morgon hon vaknar. Som gråter som ett barn när ingen ser. Som inte ens har mod nog att skära sig i armarna eller krossa porslin. Hon bara gråter. Fulgråter dessutom. Hon som ingen vill trösta för hennes tårar är inte tysta och vackra, hon snyftar högt, skakar i kroppen och snorar desutom. Det är inte vackert. Det är misslyckat.

Hon som för långa dialoger med sig själv inne i huvudet, för hon har ingen annan att prata med. Som glömmer bort vad hon har eller inte har sagt till folk i sin omgivning, eftersom hon inte kan skilja på sina tankar och sitt verkliga liv. Hon som inte längre klarar av att hålla ett vettigt samtal eftersom hennes tankevärld tar henne med på en egen vardagstristess så fort hon släpper kontrollen en sekund.

De ser på mig att jag inte vågar vara utomhus, fick jag välja så skulle jag krypa ner under täcket och somna om, somna in... Och de skrattar åt min brist på mod att leva det liv jag vill, min vacklande balansgång mellan systemets plats för mig och det jag tror finns som alternativ. Samhället har ingen plats åt mig som jag vill ha, men jag vågar inte göra annat än vad de säger åt mig.

De skrattar åt min ångest, skrattar åt mig för att jag är sen. Alla har gått igenom det innan, denna tonårsångest som inte drabbar mig förrän nu. 22 år och rädd som ett barn. Jag var naiv och full av hopp när jag borde varit nervös och ilsken och full av hormoner. Det är jag nu. Hormonerna har kanske lagt sig till rätta, men känslorna och tankarna bildar ett kaos som allt snabbare äter upp mig inifrån. Jag lever i en bubbla, en trång bubbla som är avskild från resten av världen. Och min bubbla blir ständigt mindre, det blir allt svårare att andas, så svårt att det börjat göra ont.

De skrattar åt mig därför att trots att jag vet att något är fel i mig så vågar jag inte söka hjälp. Skrattar åt min enfaldiga önskan att jag åtminstone kunde drabbats av något verkligt. Jag vågar inte fråga om hjälp för jag vet inte vad jag ska säga. Jag är rädd och pratar med mig själv. Gråter mig till sömns. Vill helst slippa allt. Vill inte dö. Vill inte leva. Och tror inte på antideprissivt. En gång trodde jag på kärlek, vänskap, frid och vilja. Men inte längre. Inget verkar kunna hjälpa mig längre.
Och det blir allt svårare att andas.

Av Marie-Louise Johansson 13 jan 2006 18:01