Vinlås på datorn

Lediga dar dricker jag därför ca två glas rött, mellan 20-25 cl. Helst framför datorn, eftersom jag är än mer beroende av datorer än av vin. Ibland påverkar det vad jag skriver, varför jag ibland önskar att det fanns alkolås på datorer. In vino veritas, ni vet. Vet inte vad jag uppskattar mest - smaken eller vinets sedativa egenskaper? Båda egenskaperna antar jag. Man får ta det goda med det onda.

Som varande i öfvre medelåldern 56, så befinner jag mig till skillnad från vissa årsbarn 49:or i den lyckliga belägenheten att kunna se tillbaka på ett långt dagsverke i Herrens vingård, utan att ha tittat för djupt i vintunnan - mer än tillfälligt. Mitt första favoritvin var en Beajoulais. Det här var på 60-talet. Ack, har så många roliga minnen relaterade till Beajoulais sa jag Beajoulais? Jag menar förstås René Barbier!!

Som när jag en solig junidag tågade genom Örebro finklädd på en halv flaska, glad i hågen, lite svamlig inför styrelsen i Moderata Ungdomsförbundet, som hade att överväga om man skulle häva den... host, host politiskt relaterade svartlistningen av mig. Lustigt nog hävdes den. Kan det ha varit på grund av den lätt sluddrande vältalighet vinet uppbådade i mig?

Eller som när mor och far senare samma sommar var i Spanien och jag ensam hemma, och spenderade en del av matkontot på oxfilé och Beaujolais... René Barbier, på en av stans finare restauranger, fick skjuts av en tjej i min klass i hennes pappas Opel Rekord, och sen hamnade solo i mina föräldrars snurrande dubbelsäng. Orolig sömn, vaknade och kräktes lite. I sängen. Dagen efter ringde jag en kemtvätt och frågade om de kunde vara klara med lakan och madrasser till den kritiska dag mina föräldrar skulle återvända. Städerskan Linnea Berglund märkte aldrig något. När hon frågade varför det låg en potatis under sängen, sa jag att hunden hade kräkts. Den kritiska dagen kommer varubilen från kemtvätten, jag bäddar med doftande lakan och allt är klappat och klart, alla spår av svineriet utplånade från jordens yta. Följaktligen hälsar jag mina föräldrar välkomna med ett, som det skall visa sig, obefogat gott självförtroende. Ämnar mig senare på kvällen ut på stan, i sällskap med en kompis, när jag från lägenhetens inre hör "vad tusan har hänt med madrasserna"? Jag beger mig orolig mot platsen varifrån rösten kommit, oroande nog mina föräldrars sovrum, och får då se att madrasserna krympt på längden. Vilken jäkla kemtvätt!

Det var väldigt många sådana incidenter i min ungdom när jag tänker efter; nästan alla knutna till vin, kvinnor och sång.

Av Michael Ståhlberg 11 jan 2006 13:06