It aint over til The Fat Lady Sings

Ja, vafan alltså. Hela grejjen med hur folk förhåller sig till andra människor och sig själva kan vara jävligt intressant ibland. Och jävligt irriterande med för den delen. Faktiskt.

För att inte tala om folks snedvridna självuppfattning. Exempelvis så kräks jag fan på kärringar som nyper sig i skinnet de har över de övertydligt framträdande revbenen, och ångestfyllt ylar ur sig hur jävla feta de är. Givetvis har de också sällat sig till ViktVäktarnas kramgoa, mysiga gemenskap, och tillbringar dagarna med att räkna "points" så att ögona blöder, alltmedan skinnet över revbenen stramar så dom fan knappt kan andas. What´s the fuckin´ point?

Visst. Allt är ju relativt här i världen, alla har ju sina problem. Men jag har aldrig hajjat grejjen med det där beteendet. Man amputerar ju fan inte en fot om det inte finns nån direkt jävla anledning, liksom?

Men sen finns det en annan variant av folk med sned självbild. Nämligen tjockisarna. Skillnaden på tjockisar och tjockisar är den att en del tjockisar har en förmåga att på nåt underligt jävla vis tycka sig hitta sin absolut bästaste, bästaste vän i en annan tjockis som råkar befinna sig på samma plats som de själva. Stort jubel. Just såna här tjockisar är såna som verkar se sig själva som nåt slags menlöst jävla offer hela tiden, vad de än gör.
De bara MÅSTE få prata oavbrutet och euforiskt om Cambridgekurens alla magiska fördelar med nån, annars DÖR dom bergis. Men vafaandå!! Heil Dr Rössner. Så. Jag träffade just en sån tjockis på jobbet. Slutledningsförmågan säger att jag också är tjock, eller hur? Jorå. Men jag är fan inget offer. Noway.

Tjockisen var vikarie. Som av nån outgrundlig anledning tyckte sig vara min superpolare sen många år tillbaka. Gemenskapsfaktorn var den att jag var tjock. Och hon också. Vajjert förfan!! Jag gillar inte det där. Jag gillar fan inte såna vibbar som man kan få av en del tjockisar. Dom skickar nån slags "ping". Och sen slår dom på "Fettoradarn". Pejla, pejla, ifall den där tjockisen framför dig kanske är på samma våglängd som de själva - eller bredd, fan vet jag?

Jag hade kunnat bespara henne allt det där besväret från början, fan. Hade jag vetat att jag den natten på jobbet skulle ha en fettofanclub hängande i nackskinnet så hade jag kunnat säga "Get the fuck out of my ass", eller nåt. Men det kunde jag ju inte veta innan. Så nu blev jag förföljd av en människa jag aldrig sett förr i ungefär sju timmar. Som dessutom enbart snackade om diverse jävla soppor, fiberkakor och bantarshakes som är så jävla bra och som VERKLIGEN FUNGERAR! Jaha. Okeeej. Schysst. Och Åfan. Säger jag.

Vart jag än gick och vad jag än gjorde så hade jag den här människan lufsande efter mig hela jävla tiden, och när hon nästan hasade efter mig in på muggen fick jag fan kruppet på hela skiten. Så jag frågade henne hur det kunde komma sig att hon tyckte att vi hade så mycket gemensamt? Jag ville verkligen veta det. Och så sa jag att i min lilla luddiga jävla värld så funkar det inte att sitta och leta andra jävla "artfränder" i varenda jävla människa som råkar vara överviktig, för jag vägrar bete mig som en jävla Babianhanne som letar en annan hanne med lika blossande rött arsel som jag. VÄGRAR! Hajjar du?

Detta var nog kanske inte vad den andra tjockisen hade räknat med att den här tjockisen skulle rapa ur sig tror jag. Tror snarare att hon kanske inbillade sig att vi skulle vandra hand i hand ut i solnedJÄVLAgången och skaka ihop en varsin påse Nutrilett eller nåt, för att liksom känna gemenskapen oss emellan riktigt ordentligt, och bete oss som patetiska små tjockisoffer kollektivt. För det verkar som att sålänge tjockisar känner sig som offer och tycker synd om sig själva och skakar bantarshakes och räknar points med ViktVäktarna och fan vet vad, och samtidigt PRATAR om det hela tiden så är det liksom HELT OKEJ att fortfarande vara tjock och trycka ett halvkilo Polly i käften till kaffet och käka BillysPizza till frukost och spana in andra intet ont anandes tjockisar att finna gemenskap med. Vafan Lägg Av! Den där ekvationen går ju inte ihop förhelvete.

Fine. Jag är tjock. Jag blev visst det. Tokigt. Jag är ett av nio syskon där de andra är normalviktiga. Something went kindalike ERROR när jag blev till. Inte fan vet jag. Och nä. Jag har inte klippkort på McDonald´s, och jag trycker inte ner fyra påsar chips om dan, och jag gör inte en hel smörgåstårta till mig själv på fredagskvällen. Dessutom tycker jag inte särskilt synd om mig själv heller. Fan ska jag göra det för? Däremot har jag ägnat rätt mycket tid åt att hälla i mig ett otal mirakelkurer och deltagit i såna "massförnedringsvägasigmöten" hos ViktVäktarna, och tallriksmodeller och fan vet vad. Ändå är jag fortfarande tjock. Och ja, jag har faktiskt en jävla aning om varför. Jag har taskig karaktär. That´s it. Och så tycker jag att det är så ändainihelvete TRÅKIGT att sitta och räkna points i tamefan allt. Fråga förfan en hamster hur jävla kul det där hjulet är efter ett tag, liksom. Man tröttnar. I alla fall jag.

Jag tillhör nämligen en annan liten grupp fetton. Nämligen dem som har hittat lite jävla egenvärde och självinsikt. Jag är alldeles för uppkäftig och har alldeles för bra självförtroende för att liksom låta mig sänkas av det faktum att jag är tjock. Så när jag träffar såna här typer som vikarien på jobbet så blir jag grinig och jävligt obstinat. Låt mig vara förfan! Ge fan i att utgå ifrån att jag är "mysig och go". Och tro fan ALDRIG att jag sitter och tycker synd om mig själv, eller att jag självklart går med på att vara tvungen att köpa grisrosa paljettbeströdda tröjor med blaffiga rosetter på fettoavdelningen på Lindex. För det gör jag fan inte. Jag ställer till med ett helvete för befintlig expedit istället och ifrågasätter vem fan det är som utgår ifrån att man måste ha bajsbruna brallor eller sjuttiotalstapetmönstrade tröjor i orangeblått, bara för att man inte drar storlek 36. Nån jävel är det ju som köper in skiten till butikerna. Den jäveln ska fan ha stryk. För vemihelvete vill gå omkring i en beige tröja med STOR fastsydd sidenblomma i tarmgrönt på ena bröstet? Fan inte jag i alla fall. Jag ställer inte upp.

Jag råkar vara en ganska reko brutta, en människa med en hel del schysst "tänk" innanför pannbenet, om än lite fucked-up allt som oftast, men ändå. Jag lider ingen brist på ödmjukhet eller förmåga att se andra människors värde, whatsoever. Så därför har jag fan aldrig sett nån anledning till att gå genom livet och be om ursäkt för att jag finns till och gömma mig på nåt sätt, och låta nån annan jävel tro att jag tycker synd om mig själv bara för att jag inte är smal.

Och ihelvete heller att nån skulle finna mig ibland människor nånstans med en påse Polly i knät och en BillysPizza i högsta hugg, samtidigt som jag lovordar Dr Rössner och hans jävla helbrägdakur när jag ändå bara lirar för galleri och lurar mig själv. Och jag kan fan garantera att ingen någonsin kommer att få se mig skina upp i ett soligt igenkännande jävla leende om det skulle dyka upp en annan liten tjockis. Lite jävla självbevarelsedrift måste man väl ha förfan.

Hellfire - By The Pound eller inte Alls.

Over&Out

Av Sandra Ahlm 08 jan 2006 05:41