Ät mera fett, bantare

Jag sätter mig hellre i samtal med en hora än en akademiker. Horan har ett liv av erfarenheter, akademikern ett liv av andras erfarenheter. Den kinesiske filosofen Lin Yutang var övertygad om att människan är skapad inte till Guds avbild men till apans. ”Den mänskliga skallens utveckling visar att den inte är någonting annat än en utvidgad ryggkota, varför hjärnans uppgift liksom ryggmärgens egentligen består i att förnimma faror, reagera för omgivningen och därigenom bevara livet.” Så skriver han i Konsten att njuta av livet. Sant eller falskt?

Många är arga på kockarna i teve som lagar mat med för mycket fett. Men jag ska säga dig att svensken behöver ännu mer fett; inte McDonalds barnarbetarfett, inte fem extra lager Lätt & Lagom på smörgåsen utan riktigt gammaldags smör eller glasvis med olivolja rakt ner i strupen. Svensken behöver salt och riktigt socker, inga lightprodukter där det konstgjorda sockret klumpar sig i hjärnan som svulster, små kräftmonster om man får tro Hippokrates som såg cancertumören som en kräfta.

Rasisterna har byggt kräftbon i svenska kommuner sedan valet 2002, men jag njöt Tygerberg Children’s Choir från Kapstaden i S:t Andreas kyrka en blåsig afton och när bosniska poeten Emira Sundkvist brände in orden ”Lyssna på de människor du föraktar” i mitt hjärta på Sofielunds Folkets hus förstod jag mer än någonsin det sköna i mångfalden.

Och folkhemmet, denna vackra tanke som också mångudinnan Luna lät sig förtrollas av under ägglossning, har blivit en kuvös där välfärdens söner och döttrar ligger på rad; nersövda, fogliggjorda och överbeskyddade.

Fenicé särar på benen, hon vill bli med barn och flytta långt härifrån. Jag dricker en iskall Staropramen och skriver att romantiken är död, länge leve romantiken!

Théophile Gautier ropade: ”Konsten för konstens egen skull!” eller snarare: ”L’art pour l’art!”, och ställde sig utanför samhället på konstens egna villkor. Det är kanske det som återstår nu. Om jag skriver min värld blir den vackrare då, eller krävs det mandarinvodka, sju dagars fasta, ett skott i bröstet av Valerie Solanas eller Lundells Transropa Express sent om natten under Lyran? Men det var förresten på 1800-talet och Gautier fick aldrig sin älskade Charlotta ändå, så vad fan.

Jag tänker införa utegångsförbud i den välanpassade skönlitteraturen av idag, jag har placerat en bomb i medelklassens författarcentral där teknik och jargong lärs ut vid ett löpande band. Och kysser jag Fenicés sköte medan hon äter en persika eller läser Ole Lund Kirkegaards ”Otto är en noshörning” får du se bort och finna dig i att världen håller på att förändras. Igen.

Jag har Afrika i blodet. Min bror spelar på trumman tills jag klättrar upp i apbrödsträdet och slänger sönderrivna deklarationsblanketter ner i lagunen. Det finns inga förkylningstider och smärtan under barnafödandet är ett kärleksband mellan mor och barn. Sant eller falskt?

Svensken, mitt folk, kelterna om man ska vara noga, samerna, vallonerna, behöver fett, socker, salt och en högre smärttröskel. Vi måste stänga apoteken så att läkemedelsföretagen går i konkurs. Och Fenicé brer ut sin klänning över den prunkande trädgården med munkhätta, kejsarkrona, gullviva, oleander, alpviol, passionsblomma, lavendel, myrtenkvist, pepparmynta och förgätmigej och jag dukar fram bröd och kokta ägg och en stor skål med vitt, rent salt. Där ska vi sitta och vänta ut rusningstrafiken, där ska vi fylla i våra A-kassekort, ringa fel på mobilen och försöka pricka in hennes ägglossning.

Vi talar i viskande ton om urelementen svavel och kvicksilver, föreningen mellan två motpoler, äktenskapet, dualismens sönderfall, tills mångudinnan Luna blir kåt och slickar i sig himlens ljus, Solgudens avföring. Friar hon med Hypnos dryckeshorn i handen eller är det jag som har läst för många böcker?

Av Stefan Whilde 22 dec 2005 09:31