Hur skall det gå för Sverige?

Skall man tro miljöpartiet får det bli snillrika uppfinningar inom området sol, vind och vatten som skall frälsa oss. Andra sätter sitt hopp till att det i det svenska folkdjupet finns en begåvningsreserv som skall aktiveras till stordåd via starta-eget-bidrag och påbyggnadskurser hos AMS. Många verkar också vara av uppfattningen att den offentliga sektorn, likt en evighetsmaskin, på något sätt försörjer sig själv. Skapas det bara fler jobb där betalar de anställda mer skatt som i sin tur genererar fler jobb osv. osv.

Jaa, det vill till att ha en positiv syn på framtiden, för att inte framför se ett folk, som i säck och aska, vid stearinljusets milda sken, är världsledande inom sektorn handmålade grankottar.

Hade Sverige bara skött sina kort efter kriget, då vi hade ett unikt ekonomiskt utgångsläge, så talar mycket för att vi idag varit Europas rikaste land. Vi har förvisso det fortfarande relativt hyggligt ställt, men många länder, med sämre förutsättningar har kommit ikapp, och flera gått om oss. Aldrig så många trivselindex utgivna av den socialdemokratiska partistyrelsen kan ändra på det. Någon analys om varför vi inte klarats oss bättre, och vad som gick fel, är inte heller att begära av ett parti som snart suttit vid makten i snart 70 år.

Och förresten, det där med hyggligt ställt, kanske inte är helt riktigt. Föreningssparbanken presenterade i dagarna en undersökning som visade att 20 procent av svenskarna inte har en krona på banken och 54 procent har ett sparkapital på mindre än 50,000 kronor.

Men visst finns det européer som har högre arbetslöshet, högre inflation, lägre tillväxt, färre sociala förmåner och kanske också mindre på banken. Och tur är väl det, för vad skulle vi annars jämföra oss med? Länder som har det bättre?

Ibland brukar jag undra vad som hänt om vi i likhet med Norge hade haft dess enorma oljeintäkter. Hade vi i som Norge sparat för framtiden? Nej, det tror jag inte. En svensk regering hade nog spenderat varenda spänn och även intecknat framtida inkomster allt medan svenskarna ropat efter mer.

Sossarna har som bekant haft kongress nyligen. Någon som kommer ihåg något beslut om hur vi skall få fler företag, som kan försörja en allt större offentlig sektor? Nej, det är överspelat. Förra kongressen var ju en "tillväxtkongress", så den frågan får härmed anses vara avklarad. Och arbetslösheten ja: den ansågs förvisso vara ett problem, men den skall fixas med hjälp av grundbultarna: AMS, plusjobb och friår.

Intresset koncentrerades istället till föräldraförsäkringen och att fördöma kunskapsprov för tredjeklassare och betyg i skolan. En av skolans främsta uppgifter verkar ha blivit att så länge som möjligt undvika att såra lågpresterande elever.

Men till frågan: vad gör vi nu då, och hur skall det gå för Sverige? Själv brukar jag besvara den med det käcka utropet "Sverige - siste man släcker ljuset". Jag medger att uttrycket inte precis genomsyras av obändig optimism. Men det finns å andra sidan ingen anledning att vara positiv.

Så länge regeringen vägrar att stimulera inte bara nyföretagandet utan också sätter upp hinder för att befintliga företags expansionsmöjligheter finns det föga hopp. LO, med dess horder av ombudsmän i skinnvästar, lever kvar i 70-talets värld, och har i likhet med det statsbärande partiet, utvecklats till ett kreativitetskrematorium för nytänkande.

Att okvalificerade jobb försvinner ur landet är en sak men det vi måste förbereda oss på, är att också kvalificerade arbeten får konkurrens. En formlig utbildningsexplosion sveper över exvis delar av Östeuropa, Indien och Kina. Och det är inga epaingenjörer eller barfotaläkare man utbildar.

Svenskarna kommer att få möta den här konkurrensen på två sätt. Både som arbetssökande inom Sverige inga fackliga blockader i världen kommer på sikt att kunna stoppa utländska arbetssökanden med lägre lönekrav men också genom att inte bara företag med enkel produktion utan även kunskapsintensiva kommer att överväga en flytt. Dessvärre saknas en strategi för att möta dessa utmaningar.

Ja, men vad då, säger optimisten, det drabbar ju hela Västeuropa! Visst, det är sant, men ett glest befolkat stort land i Europas utkant måste därför anstränga sig ännu mer. Det ingen större tröst, vare sig nu eller senare, att gotta sig åt att andra länder också får problem.

Inte blir situationen i Sverige bättre av att fler och fler, för sin försörjning, är helt beroende av det allmännas välvilja och därför knappast kommer att rösta för en förändring i kommande val. Så en borgerlig valseger är inte mycket att hoppas på.

En totalhavererad invandringspolitik som bla göder ett bidragsberoende, en förlamande skräck för den framväxande globaliseringsekonomin, ett genompolitiserat universitetsväsende och en skola i fritt fall, är inte heller något som får en att slå klackarna i taket. Till på köpet finns inte den ringaste fundering på varför vi i Sverige, trots utmärkta förutsättningar, inte gjort bättre ifrån oss, och vad som gick fel. Lärdom via erfarenhet är ingen svensk paradgren.

Vi gammelgubbar brukar när det passar oss, förstås, fattas bara annat förlita oss på ungdomen. Men i det här fallet är jag tveksam. Åtminstone om man skall tro den framtida eliten i rörelsen, som den kommer till uttryck i SSU Skånes politiska manifest. Där krävs bla att svenska folkets bostäder och mat skall "tillhandahållas kostnadsfritt". Bara så Ni vet!

Fortsätter nuvarande utveckling, kommer svenskarnas konkurrenskraft på sikt, att begränsas till att bli underleverantörer av närmast overkligt okomplicerade komponenter till kinesiska och indiska hightechföretag. Andra sysselsätts med att färglägga enkla souvenirer alltmedan en större och större andel av befolkningen utgör ett kringirrande låglöneproletariat på den internationella servicemarknaden.

Har Ni förresten tänkt på hur många svenskar som redan har jobb i den norska servicesektorn?

Som sagt: Sverige - siste man släcker ljuset. Någon däremot? Nej, trodde väl det.

Av Lars Nilsson 06 nov 2005 22:15