"Diktatorer ser alltid bra ut"

Masaryk som var av arbetarklass men så småningom blev filosofiprofessor på Praguniversitetet visste vad tyranni var. Han hade kämpat mot förtryck, mot antisemitism och för Tjeckslovakiens självständighet från Österrike-Ungern under hela sitt liv. Det gav insikt. Han visste att diktatorer är verbalt begåvade och karismatiska människor som har förmåga att förleda och förföra med ord. Som kan bli livsfarliga genom sin retorik.

En man som Masaryk skulle ha haft åtskilligt att säga om den senaste Saddam-rättegången.

En 68-årig blek och avmagrad men trotsig Saddam Hussein stal showen och styrde förhandlingen i veckans rättegång. Den första i tolv planerade rättegångar skulle handla om det massmord på 143 shiamuslimska invånare i byn Dujail 1982 som Saddam Husseins regim beordrade. I stället försökte Iraks förre diktator göra rättegången till en plattform för motståndet mot den USA-ledda ockupationen av Irak. Domaren bemöttes av kallsinnig retorik och motfrågor. Processen sköts upp till den 28 november.

Saddam Husseins store idol, Josef Stalin, ansvarig för 45 000 000 miljoner människors död, vars gamla palats han besökte som ung i ren beundran, skulle ha varit stolt. Adolf Hitler kunde inte ha gjort bättre ifrån sig. Under Hitlers massmöten i Berlin då han genom sin bländade retorik skickligt dolde den verkliga innebörden av mass- och folkmord, lyckades han vinna över det tyska folket på sin sida. Den fasansfulla egentliga innebörden i den nazistiska partipolitik- och retoriken stod klart först för världen officiellt 1945. Och då var det redan för sent.

Diktatorer är ett farligt släkte. De har förmågan att väcka sympati för osympatiska frågor och idéer. De kan förvränga både hörseln och synen på vanliga människor. De är maktfullkomliga och giriga och ser aldrig till folkets bästa utan till sin egen glorifiering.

I Saddam Husseins fall handlar det om brott som tortyr, avrättningar och massmord. Även där följer han sin föregångare Hitlers exempel. Senapsgas användes under första världskriget med fruktansvärda konsekvenser och kemiska vapen förbjöds strax efteråt. Tills Adolf Hitler började experimentera på människor i sina dödsfabriker med cyklon-B.

Den Irakiska staden Halabja, som till största del beboddes av kurder bombades mellan den 16 och 17 mars 1988 av irakisk armé. Attacken var en del i Irak-Iran-kriget och beordrad av Saddam Hussein. Ovärldens och USA:s reaktioner på massmordet, då 1988, förblir en annan tragisk och skamlig historia.

På morgonen den 17 mars: Från luften släpptes kemiska stridsmedel ner på byn. Omkring 5000 män, kvinnor och barn dog en fasansfull död genom att ha inandats senapsgas, sarin och andra kemiska medel. Ett ögonvittne har berättat att hundratals oskyldiga människor dog runt omkring honom. "Några dog ögonblickligen, andra dog skrattande, några dog av smärtsamma brännskador som spred sig över kroppen och spyende grönt. Döden kom långsamt och märtsamt. Efteråt blev många kroppar blåsvarta". En slående bild av helvetet på jorden.

Saddam Husseins regim förtryckte oliktänkande, torterade människor till döds och saknade respekt för alla mänskliga rättigheter. Han var fruktad av de flesta av sina landsmän.
Men det är viktigt att genomskåda diktatorernas knep. Att inte domstolen faller till föga för Saddams auktoritet. Att inse att diktatorer störtas, att vissa inte har och aldrig kommer att få någon makt igen och är precis vad som visas på fängelsebilder: Patetiska maktgalna och psykopatiska 68-åriga män i bara kallingarna i skrattretande behov av bekräftelse och precis så löjliga som de ser ut. En man som Saddam försöker desperat hålla fast vid sina döende illusioner och livnär sig på rädslan. Men det finns en ände på våld, tortyr och folkmord.

Tyrannens timme slår till sist. Det spelar ingen roll hur bra och övertygande han ter sig i rätten. Verkligheten är diktatorns värsta fiende. Och i verkligheten är diktatorn en liten feg skitstövel. Sanningen segrar - till sist. Det visste redan Masaryk.

Av Ninna Bengtsson 21 okt 2005 19:07