Empati och sympati... öhh?

Förresten borde man inte få göra det oavsett var inom vården man jobbar. Man blir "inkörd" och "utkörd", "inrutad" och "tjatig". Empati och sympati. Vad är det? Det är nästan så att jag får slå upp de orden för att komma ihåg vad dom står för. Jag får svårare och svårare att känna inlevelse och förstå när andra människor har det svårt, nu pratar jag utifrån mitt arbete och de människor jag möter där, inte vardagssituationer.

"Auh vad synd det är om henne", säger en kollega till mig om en schizofren tanta som skrikit snart 5 timmar i sträck, och kastat med allt hon kommit åt inklusive sin egen avföring!.
"Hon måste ha ont nånstans", fortsätter kollegan medan hon torkar skit på ena väggen.
"Ont? Hon har minsann inte ont! Hon är ju helt skruvad och hon ÄR ju faktiskt schitz", säger jag.
"Det är så-å synd om henne", fortsätter kollegan medan hon torkar alltmer enerverad, med en hållning och en uppsyn och framför allt ett arbetssätt som tydligt visar att det hon nyss sagt inte alls stämmer. Hon tycker inte alls speciellt synd om tanten. I alla fall inte så mycket som hon egentligen skulle vilja. Inte så mycket som hon skulle kunna om hon inte jobbat här, på ett och samma ställe i 15 år.

Jag själv har kommit ett snäpp längre. Jag erkänner. Jag erkänner och skäms på samma gång. Jag har nästan helt mist både empatin och sympatin för en del rätt många av de boende där jag jobbar.

Illa! Mycket illa.

Nu säger jag inte att jag för den sakens skull är dålig på mitt jobb. Tvärtom. Jag tror att jag sköter mitt jobb med mer än ett plus i kanten. Men - kommer jag att fortsätta med det? Kommer det att stanna vid att man tänker "det vad då ett jäkla galande på dig kärring, var glad att någon hjälper dig istället . äckel", far det genom mitt huvud. Kan nog i och för sig svara direkt att ja . det kommer att stanna vid det. Så pass medveten är jag nog att jag har bromsar och jag vet hur jag reagerar och har reagerat de gånger det förekommit verbala elakheter och hård fysisk behandling på jobbet - sån kommer jag aldrig att bli.

Tror att många som aldrig har arbetat inom vården tycker det är hemskt att man kan tänka såhär och ännu värre att man skriver om det. Men så här är det allt som oftast. Vi är inga änglar eller samariter alla gånger. Det blir inte heller bättre av att vi har "pisslöner". Men det är en helt annan fråga. Nej, man trampar på med ett leende på läpparna och sköter det man ska år ut och år in.

Det är nog dags att byta jobb.

Illustration: Mia Bergqvist

Av Susann Larsson 22 sep 2005 17:26