Inför global konkurrens nu!

Den globala marknaden har aldrig handlat om konkurrens när vi väl tänker efter. Vid tiden då kolonialismen var som störst handlade det snarare om rena rövartåg av plundring. Då handlade det om att helt sonika lägga beslag på infödingars mark och utnyttja den eller i bästa fall köpa och sälja varor till ockerpriser eller genomföra ogynnsamma byten. Även om ett visst mått av nykolonialism med utnyttjande och köp av fattiga länders råvaror till skamligt låga priser förekommer än idag, så är kanske det största problemet för oss tyvärr att detta utnyttjande faktiskt minskar, då flera av de fattiga länderna börjar agera på sina villkor på den globala marknaden. De börjar nu få möjligheten att producera sådant som vi tidigare producerat i rika delar och de kan sälja det till extremt låga priser. På så sätt bedriver de en prismässig konkurrens, men själva kärnan för att konkurrens ska fungera är ändå att man bedriver konkurrensen i ett så enhetligt samhällssystem som möjligt. Vad jag menar med att konkurrensen ska fungera är att de ska ge de goda effekter som ursprungligen var tänkt att konkurrens skulle ge, dvs så bra produkter som möjligt till så låga priser och produktionskostnader som möjligt, vilket i ett enhetligt samhällssystem innebär att företag konkurrerar mot varandra, men som idag på den globala marknaden istället innebär konkurrens av hela samhällssystem.

Vi har glömt bort den viktigaste delen av konkurrensen på den globala marknaden, den del som radikalt skiljer inrikesmarknaden från den globala marknaden. Det gäller arbetsvillkoren, arbetarlöner, sociala välfärden, infrastruktur m.m. På inrikesmarknaden är det samma vilkor för alla, men på den globala marknaden är denna del av konkurrensen helt satt ur spel. Ett jetplan kan inte konkurrera med en moped i jakten på lägst bränsleförbrukning. På samma sätt kan inte ett land som har 40-timmarsvecka konkurrera med ett land som har 60-timmarsvecka. Inte heller kan ett land, som pressar upp priser och löner för att få råd att upprätthålla en omfattande infrastruktur och välfärd, konkurrera med ett land där infrastruktur och välfärd ligger på samma nivå som hos oss för ett sekel sen eller två. Det handlar inte om konkurrens då, det handlar om total utklassning. Vi har ingen chans att konkurrera med sådana länder då de följer helt andra spelregler på marknaden. Konkurrensen har då inget som helst att göra med priser och produkter längre, utan konkurrensen handlar då enbart om den sociala välfärden, infrastrukturen och allt annat som vi anser gör vårt land bättre att leva i än många fattiga länder.

Jag är uppriktigt sagt ytterst förvånad att sossarna och samarbetspartierna tillåter sig se Sverige slås ut av länder med mycket sämre arbetarvillkor, social välfärd och infrastruktur. Allt sossarna kämpat för det senaste seklet låter de sakta, men i säkert och accelrerande takt, falla sönder genom att bedriva handel med länder som har sådana usla villkor för arbetare och så usel social välfärd att ingen i vårt land någonsin skulle acceptera ett liknande system i vårt land. Största frågan är kanske ändå hur man berättigar att stödja och stimulera sådana samhällsstrukturer genom att bedriva handel med dem, när man själv bedriver en politik i sitt land som är starkt emot dessa bristfälliga typer av samhällssystem?

Genomför vi istället konkurrens på lika villkor, så kan vi få en konkurrerens som inte sätter den sociala välfärden ur spel. Lösningen är mycket enklare än många vill tro. Vi inför konkurrens fullt ut på den globala marknaden, vilket innebär att vi enbart bedriver handel med länder som har ett likvärdigt socialt välfärdssystem som oss. Att sälja till ett land med bristfälligt samhällssystem innebär däremot inte att vi stödjer dem, så där behöver vi inte införa begränsningar. Men vettigast vore väl att stimulera fattiga länders sociala tillväxt genom att införa krav på exempelvis vissa arbetsvillkor, viss nivå på sociala välfärden och infratrukturen, etc för att vi ska bedriva handel med dem.

För att omställningen inte ska ske alltför dramatiskt så höjer vi kraven sakta men säkert så att de fattiga länderna vi bedriver handel med har chans att införa bättre arbetsvillkor och sociala villkor, samtidigt som vi ser till att inte hastigt strypa importen av något vi är beroende av. Skulle kraven ändå inte höja priserna så strävar vi istället efter att importera från länder som uppfyller kraven eller ännu bättre; strävar efter en inhemsk produktion. Givetvis kommer dessa aktioner samt ökade krav kunna driva upp priserna på deras produkter, men det kommer inte slå lika hårt mot oss som om vi skulle tvingas pressas ned till deras prisnivå så att vi blir tvugna att göra avkall på den sociala välfärden exempelvis. Ner till deras nivå kommer vi oundvikligen pressas så länge de producerar billigare produkter, vilket de endast kan göra genom usla löner, usel social välfärd och infrastruktur.

Den slutgiltiga frågan är nog enkelt besvarad för de flesta. Ska vi pressas ner till deras sociala system och arbetsförhållanden, eller ska vi pressa upp deras sociala system och arbetsförhållanden till våran nivå?

Av Tobias Jeppsson 08 sep 2005 11:46