Ett liv i svart och vitt

Alla liv präglas av färger. "I rosenrött jag drömmer"
Tyvärr blir det inte så. Ofta är det nog svart och vitt, som ibland blir grått, ljust eller mörkt. En del dagar är om man skall vara ärlig, som Martin Koch skriver "Gyllene solljusa" i den blommiga lustgård vi själva skapat.

Min far hade, enligt mor, förmågan att vända allt från svart till vitt. Vid ett sådant tillfälle, när replikerna for från köksbordet, där far satt, till köksbänken där mor stod och skar bröd, hårdnade det till.
Mor vände sig om, viftade med den stora kniven, väste:
"Edwin, ett ord till och jag är änka."
Ytterligare 25 år, levde de tillsammans, i vått och torrt.

En vit tuss av bomull höll en gammaldags kökslucka öppen.
Enligt far, var det tomtens skägg, som satt i kläm. Varför detta blev gråare för varje dag, förklarades med:
"Det blir vitt igen när det snöar."

Efter nattens första snöfall, var tomtens skägg vitt. Far hade ordnat detta innan han gick på jobb. Men barnet trodde på underverket.

Från Danmark hör vi, varje söndag, Giro 413. Ett program,
där man kan "gratta" och önska skivor. En ofta spelad är "Flickan i den vita sängen på lasarettet."
Hon frågar vår, sommar, höst sin doktor, i den vita rocken.
"När får jag komma hem till mor." Slutet är: "Nu vilar hon i sin snöklädda vita grav." Tyvärr kommer barndomsvisan, sjungen av både hustruns och min mor närmare sanningen, då tydligen TBC kommit tillbaka. Idag 30 nya fall.

En sommardag, efter att ha plaskat i Öresunds på den tiden blåa vatten fick jag magsmärtor. Åkte till sjukhuset opererades för blindtarmsinflammation. I en vitmålad sal, låg vi trettio, mer eller mindre dåliga män. Systrar i vita, stärkta förkläden och hättor, ordnade sängarna. Vi låg eller stod vid bäddarna. Överläkare, underläkare, kandidater, systrar som var lite mer än de övriga, gick ronden. Alla i vitt, så det gjorde ont i ögonen.

Förr hade även Skåne vinter, med snö, enligt almanackan. Varje barn hade en sparkstötting. Dessa ersatte cyklar. Kanaler och Pildammarna frös till. Någon skottade isen fri så det gick att åka skridskor. Dagens barn skulle skratta på sig, om de sett oss. Pjäxor med raggsockor, byxor, som knöts fast under knäna. Skridskorna var en stålskena med fotplatta och remmar, som skulle spännas på sulan. Framtill gick att skruva fast. Ofta lossnade det, mitt under färden, in till kanten, börja om från början. Undrar om det inte var vid denna tid "pågarna" började använda svordomar.

I Lund var det idrottsplatsen som lockade. Morfar den snälle mannen förbarmade sig. Gick med till järnhandlaren, inköpte mina första "helrör". Musiken spelade, körde runt på löparbanorna, fattade bakifrån tag om flickornas liv, så full fart framåt. Detta kallades " föra". I klubbhuset serverades varm buljong. När snön töade bort var den vit ända till sista droppen. Idag är den blågrå, redan då den dalar ner från ovan, blandad med alla utsläpp.

I sällskap med mor och hennes fackföreningsbok skulle inköp av vita kockrockar, höga kockmössor samt rutig byxor göras hos Engelbrektsboden, här fick de organiserade rabatt.

Jobb, som elev på Druvan i Malmö startade. Året var 1942.
Tillsammans med 8 underbara kokerskor, samt kallskänkor
lärde jag mig grundreglerna i matlagning. På den tiden var inte konservöppnaren uppfunnen. Allt var styrt av säsongerna. Lönen var 25 kronor i månaden. Maten ingick, så en del läckerbitar slank med.

Tre år senare var det vitrock med svarta byxor. Lönen likadan, ända fram tills man blev servitör, då arbetade man på procentbasis. Den vita skjortan följde med hela tiden. Vitrocken byttes ut mot svart kostym med väst.
Svart kavaj, randiga byxor citydress på lunchen,
frack om kvällen. Alltid svarta skor.

Vita dukar på alla bord. De flesta hotell hade egna tvätterier. Manglingen var perfekt, därför måste man vara bra på "kanelen" om duken hamnade snett. Festvåningarna hade dukar som var upp till 8 meter långa. Ett mästerverk lägga dessa i raka linjer utan att extra veck uppstod. Hovmästaren kontrollerade med mätstock. Det skulle dröja länge innan man fick se färger i en matsal. Först sedan det gick att hyra linne.

Först på sextiotalet, när man började bestämma själv, kunde färgerna variera, dock var kostym i arbetet ett måste. Inga fler vitrockar stärktes för min del. Däremot fortsatte jobbet i matsalar. 39 nyårsaftnar, i rad, var det jobb.

Jag trodde att vitt inte skulle få mer betydelse i mitt liv. Men icke. Sent en afton, började hustrun, så nätt:
"Vi har talat, men inte bestämt hur vi vill ha det, ifall någon blir ensam. Låt oss nu få det på pränt. Du har ju allt i datan, men vad gör jag, hur skickar jag pengar, till vem? Jag måste veta."

Helt rätt, hon måste bli insatt, veta var olika saker finns. Vi har gjort allting tillsammans, inte dolt något. Men när ögonblicket är inne, hur reagerar vi då.

En kväll hemma hos far och mor hände detta.
"Om jag dör, finns en begravningsförsäkring hos min fackförening." Helt utan anledning, rakt ut i luften, kom denna upplysning från far. Dagen efter dog han i en infarkt. Kanske skulle samma sak hända mig, om jag började planera.

Själv spekulera, är lätt, men prata om det. Dagen efter, rådfrågade vi Fonus. Det fanns något, som kallas "Vita arkivet" upplyste en vänlig kvinna. Med posten, kom papper, som skulle fyllas i. Önskemål, vår sista vilja.
En märklig sak, som vi inte talat om tidigare. Ingen av oss vill ha begravning.

Måste ha lyssnat på Nils Ferlin:

"Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
Dè är ingenting särskilt mè dè."

Fonus har transportkistor. Efter läkare skrivit ut attesten, åker man direkt till kremering, inga blommor, inga tårar. "Man ler blott och säger farväl." Sorgen har man i sitt hjärta.

Nu är allt klart. Ett visst lugn kom, efter det att handlingarna, var avsända till Fonus, skall först plockas fram då vi fyller hundra, hoppas vi. Bouppteckning sköter Fonus. I en bilaga, undertecknad av oss båda, finns alla uppgifter.

Nu hoppas vi slippa vitt. Vi åker till Gran Canaria i slutet på oktober, kommer hem igen i början på april. Detta så länge vår "HERRE" vill.

Efter 50 år med samma kvinna, lånar jag mer från
Nils Ferlin.

"Kärleken kommer och kärleken går.
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min
och gråten är min när Du gråter."

Av Lennart Ekman 04 sep 2005 17:47