Alltid artisternas fel i bråken med Bert Karlsson

Han talar urusel engelska och han har fiender - han är kaxig! Hans munläder skulle kunna få en dammsugarförsäljare att skämmas! Han skriker och bråkar och han vill ständigt ha uppmärksamhet. Han har alltid rätt och alla andra har fel. Artisterna flyr ifrån honom! Han är "bondjuvel" och begriper sig på svenska folkets musiksmak. Han är dålig förlorare i melodifestivalen. Han är manipulativ och får alltid fram sin vilja, ibland med bruk av tveksamma metoder. Allt det där är den mediala bilden av personen Bert Willis Karlsson, 60 år, skarabon som onekligen är en av våra största svenska personligheter i modern tid. Men stämmer den där mediala bilden egentligen? Det gör den delvis, men inte helt. Hans engelska är sådär men han har definitivt fler vänner än fiender. Att söka uppmärksamhet är osvenskt, men det är en del av Berts uppgift som nöjesentrepenör. När det gäller hans "bråk" glömmer man ofta att det finns motparter till bråken och de får inte samma exponering som Bert. Även om medierna tycker att det är bättre lösnummerförsäljningsstoff om man ger intryck av att det är Berts fel ÄR det inte alltid hans fel! Det går inte att förneka att Bert är en enastående personlighet, en tung ikon i den svenska nöjesvärlden, en framgångsrik företagsledare, men i grund och botten en vanlig svensk snubbe vars favoritmaträtt är någonting så enkelt som stekt fläsk med äggröra!

Jag glömmer aldrig första gången jag träffade Bert. Det var sommaren 1977, då jag var i Skara för att träffa låtskrivaren och producenten Torgny Söderberg angående en låt som jag hade skrivit. Jag hade hamnat i Västergötland och förstod mig inte riktigt på den lokala dialekten.
"Du sa gå in å prata mä kapten däärinne i nästa rum", sade Söderberg, "för dä ä han som bestämmer allting häär."
Jag gick in i nästa rum, och där såg jag Bert Karlsson för första gången. Han var i min ålder då 32 och förskräckligt illa klädd. Det första jag tänkte var att han måste ha köpt sina brallor på en bensinmack! Han satt bakom ett stort skrivbord med fötterna iförd fula cowboystövlar på bordet och pratade i två telefoner samtidigt. Medan munnen gick på honom stup i ett pekade han med högerfoten mot en fåtölj där jag skulle sitta. Efter att ha lagt på luren, och med fötterna kvar på bordet, knäppte han händerna över magen och stirrade mig rakt i ansiktet.
"Va ä dä för låt du har skrevet då?" frågade han.
Jag spelade upp den. Han lyssnade fram till slutet av första refrängen, sedan stängde han av kassettbandspelaren.
"Dä där ä ingenting för öss", sade han väldigt bestämt. "Dä där låter alldeles för amerikansk. Du förstår att häär i Svärige ä dä dansbandsmusik som gäller. Jag sa tala öm för däj att jag har ett dansband häär..."
Han pekade mot väggen på en bild av gruppen Schytts
"...och dom häär grabba, sa du veta, dom säljer så in i helvete många skiver att en inte fattar att dä ä sant - görmöe, helt enkelt. Dä ä den här musiken som gäeller i dä häär landet."

Det var det första av många möten och åratals av givande umgänge med Bert Karlsson bade på den professionella planen och på den privata. Jag lärde mig att respektera denna udda svensk. I medierna framställdes vi ofta som värsta fiender under 80-talet,se pressklipp under melodifestivalerna 1987,88 & 89 men i själva verket var vi bästa vänner - och det visste journalisterna - men ändå målades en bild upp av Billy mot Bert i Expressen och Aftonbladet. Bert har en gång beskrivit mig i media som en av de invandrarna i Sverige som han beundrar mest OBS! detta uttalande kom mitt under våldtäktsmålet! och jag har sagt flera gånger att Bert är Sveriges mest framåtänkande affärsman. Men för att vara helt ärlig måste jag också säga att vi med jämna mellanrum har varit sura på varandra. Ibland har jag velat åka ned till Skara och hälla en hink iskallt vatten över karlns huvud och ibland har han skällt på mig i telefon så att jag fått hålla luren långt ifrån öronen. 1992 när Bert Karlsson var verksam inom Ny Demokrati blev jag inte imponerad. Jag blev skeptisk och skrev en DN-debattartikel om honom se DN-debatt den 6 september 1992 I vilken jag hävdade att Bert i sin politikerroll var farlig för Sverige. I texten uppmanade jag Bert att skita i politiken och återgå till det som han var bäst på, nämligen musik - och det var precis vad han, som vi alla vet, så småningom gjorde.

Det har skrivits spaltmeter om Berts bråk med sina artister. Han har framställts som någon slags diktator som bara driver med sina artister. Men jag kan med hundraprocentig säkerhet garantera att i samtliga fall där det varit bråk mellan artisterna och Bert har det ALLTID varit artisternas fel. Carola var först. Hon lämnade Bert för att hon trodde hon kunde klara sig bättre själv, men sanningen är att trots Carolas framgångar har hon aldrig haft så mycket succéer som under sin tid hos Bert Karlsson. Samma sak gäller för Lena Ph som på ett ganska ohyfsat sätt svartmålade Bert. Med undantag för hennes seger i Melodifestivalen häromåret har Lena Ph inte haft en enda skivförsäljningsframgång sedan hon lämnade Bert Karlssons stall! Och Charlotte Perelli fd. Nilsson ska vi inte tala om! Hon gjorde bort sig totalt - det där är en annan historia som inte får plats här. Sanningen är att Bert har varit den drivande kraften som hjälpt dessa artister att bli de stora artister de är i dag. Utan Bert hade troligen Carola varit den enda av dem som hade lyckats. Lena Ph var en ganska oslipad "diamant" som nyartist - det var Bert och hans medarabetare som slipade henne och gjorde henne till artist.

Nu har Bert satsat och förlorat 10 miljoner kronor på sitt Fame World projekt och om vi ska tro på allting som står i kvällsblaskorna skulle han vara ganska knäckt just nu, men inte allas vår Bert. Klart att han har varit deppig under sommaren. Under sommaren har han inte hört av sig lika så ofta som han brukar göra. Men han är som en docka med bly I botten. Man kan slå ned honom hur många gånger som helst - han hoppar alltid upp igen!

Vad är det då som driver denne fenomenale individ? Jag tror att vi som känner Bert på det privata planet är överens om att karln är en riktig tävlingsmänniska - en sådan som alltid vill vinna och som är beredd att ta risker för att vinna. Han är inte annorlunda de stora näringslivsmagnaterna. Skillnaden är bara att Bert sysslar med ett yrkesområde som är lite intressantare för mediekonsumenten än bilbranschen och IT-branschen. Därför känner svenska folket till honom mer än många andra direktörer.

Men ärligt talat tänk efter: Kicki Danielsson - Elisabeth Andreasson - Carola - Herreys - Vikingarna - Schytts - Lena Philipson - Charlotte Nilsson - Lotta Engberg - Barbados - för att inte glömma praktiskt taget varenda dansband på 70 talet - Inte nog med detta utan även Sommarland och Fame Factory. Bert har underhållit Sverige i drygt 35 år. Det sägs att vissa personer i Skaraborgs län har hotat Berts barn i samband med Fame World affären. Skara är en typisk svensk jantelagsdrabbad stad där det finns många som retar sig på Bert Karlsson - men vänta ska ni få se - den dagen karln är borta, då kommer samma personer troligen att döpa ett torg efter Bert och jag misstänker att vi kommer att se en staty av Bert någonstans i Skara Centrum. Det enda som är lite synd är att han själv inte kommer att kunna närvara vid invigningen. Det blir de största löpsedlarna någonsin om Bert Karlsson må ni tro! Men ni kan vara lugna - det dröjer ett bra tag. Bert har flera saker kvar att göra med sitt liv. Det kan bli precis vad som helst och det är DETTA som gör honom till ett så stort fenomen.

Av William Butt 31 aug 2005 14:30