"Being Julia" - bättre än Maughans förlaga

Film: "Being Julia"
Betyg: 5 av 5
Regi: István Szabó
Huvudroll: Anette Bening

Jag kommer ihåg Anette Bening i filmen "Valmont", där hon spelade grevinnan de Merteuil. Hon gjorde en helt annorlunda karaktär än Glenn Close, som spelade samma stygga grevinna i "Farligt begär". Bening gjorde henne mjukare och rikti sympatisk. Nu är hon tillbaka i "Being Julia". Hon spelar Julia Lambert, en teaterskådelspelerska i mellankrigstidens London, som fortfarande är mycket framgångsrik men som börjar bli åldersparanoid, inte utan skäl; "det skrivs inga bra roller för äldre kvinnor, det är för att dramatiker är män." Jeremy Irons är hennes man, "Den stiligaste mannen i England" som bara kan spela advokater och ämbetsmän och därför sköter teaterns finanser. Michael Gambon spelar hennes läromästare som hjälpte henne och hennes man att komma igång. Visserligen har han varit död i 15 år, men han envisas fortfarande med att dyka upp och ge henne goda råd som han gjorde i livet.

Julias begynnande åldersdepression hindras då en ung amerikansk man och tillika fanatisk beundrare dyker upp. Julia blir charmerad av hans skenbara naivitet och de inleder en romans. Hon börjar leta efter en ny roll att spela; en medelålders kvinna som känner sig yngre efter att hon inlett en affär med en ung man och som sedan upptäcker att hon blivit förälskad i honom. Kvinnan får inte berätta för den unge mannen att hon älskar honom, varnar henne en vän, "det kommer att sluta i tårar". Julia kan givetvis inte följa rådet, och kämpar för att behålla sin värdighet när han lämnar henne för en yngre kvinna.

István Szabó, är en ungersk regissör som gjort en intelligent film som förmodligen är bättre än förlagan, Somerset Maughans novell. Han har också lyckats ragga upp ett tjog grymma skådelspelare. Anette Bening har aldrig varit bättre, inte ens som den neurotiska fastghetsmäklaren i American Beauty. Övriga skådespelare gör också ett mycket bra jobb. Jeremy Irons har en ganska nedtonad roll som den tolerante äkta mannen. Thomas Sturridge är fantastisk som den klarsynte sonen, Juliet Stevenson är en klarsynt påkläderska med många skarpa repliker, och Miriam Margoyles är perfekt som den lesbiska beundrarinnan. Den enda skådelspelaren vars utstrålning man lätt glömmer är den unge älskaren, Shaun Evans och hennes förälskelse är svår att förstå.

Trots övriga utmärkta insatser från övriga skådespelare är detta Anette Benings film, från början till slut. På teatern så väl som utanför i filmen dominerar hon totalt, hon är verkligen "larger than life". Hennes liv har alltid definierats av teatern, och inte av det som de civila kallar "den verkliga världen". Det är naturligt att hennes magnifika hämd utspelar sig på teatern, hennes privata liv är ett med teatern.

Av Eleni Schmidt 29 aug 2005 12:24