Det finns en bomb i oss alla

Brasklapp. Det här är alls inget försök att förstå de psykologiska faktorer som driver dessa självmordsbombare som dagligen svärtar vår värld med blod och tårar.
Men jag idkar min rätt att spekulera. Och påstå att det faktiskt är mänskligt att bomba numera. Sig själv. Och andra. Tyvärr.

Påstående. Att vara självmordsbombare är en mänsklig reaktion född ur omänskliga betingelser. Muslim, kristen, vit, svart man eller kvinna. Ingen är i grunden skyddad från de becksvarta tankar som föder denna vedervärdiga handling.

I tidningen härom veckan gick att läsa om en av Londonbombarna. Han var nygift med barn på gång. Hur FAN kan man då sätta sig på ett tunnelbanetåg och trycka av?
Det är så obegripligt att det i förklaringens spårljus blir naturligt att söka upp den enda påverkningsfaktorn som i sin mystik, kraft och alienism känns plausibel som katalysator och belysa den. Med strålkastare.
Och religionen är onekligen en oerhört potent pådrivare. Den funkar liksom. Oerhört väl.

Ta förra veckans självsprängare, tjugonioåriga läraren, tvåbarnspappan och palestiniern Raed Abdul Hamid Misk, som exempel. Han besteg en buss utklädd till ortodox jude och tog tjugo andra med sig in vad det nu är för nirvana han inbillat sig som tar emot seriemördare. Det är banemej obegripligt.
Mannen hade ju tydligen velat bli martyr hela livet enligt frugan. Hur FAN kan man tänka så?

Antagligen för att Raed var en knas med lättpåverkat sinne som lät ständigt påträngande politisk rappakalja och religiösa fallasier ta över och ursäkta frisläppandet av de egna inre demonerna. I honom fann fanatismen ännu ett brukbart engångsvapen som var lätt att tillverka. Typ.

Genom att resonera så här så lyckas vi skapa en tankekarta av orsak och verkan som vi visserligen inte begriper men som vi köper. Rakt av.
Och det blir ju synnerligen bekvämt då denna karta aldrig någonsin skulle kunna leda till det kristna, medmänskliga Sverige. Så därmed lider vi med de drabbade, suckar tungt över den religiösa fanatismen och lugnar oss med att vi åtminstone inte sysslar med sånt.

Men det skulle vi nog.

I juni 2002 mejade amerikanska flygvapnet av misstag ner någonstans mellan 48 och 120 personer som var på bröllop i en by i Afghanistan. Fyrtioåtta släkt och vänner minst alltså.
Hade det varit mitt bröllop leder en snabb huvudräkning till följande dödslista:

Min mamma. Alla mina syskon. Alla mina syskonbarn. Alla min morföräldrar. Alla mina kusiner, fastrar, morbrödrar, mostrar och farbrödar. Min bättre hälft, tio av mina bästa kompisar samt en drös diffusa släktingar jag aldrig ens träffat. Rubbet. Borta. Likviderade.

Trot om jag hade tappat lusten att leva då. Och införlivats med lusten att döda. Någon.

I oktober 2000 lyckades ett filmteam fånga hur tolvåriga Muhammad Al-Dura pricksköts kallblodigt av en israelisk krypskytt på öppen gata nära den illegala israeliska bosättningen Netzarim. På bilderna syns hur Muhammads far Jamal Al-Dura desperat försöker skydda sin son och be om hjälp. Det fick han. I form av fem kulor. Pappa överlevde ned nöd och näppe.

Tydligen har Muhammed fem barn kvar vid 2000 års räkning. Och troligen en fru också. Så när han sitter där på bussen i fejkade korkskruvspolisonger och trycker av så säger vi säkerligen: Fembarnsfar!? Hur fan kan man göra så då? Och skyller på religiös fanatism och hjärntvätt.

På hemmaplan har vi nyligen skakats av det horribelt grymma fall av mord och våldtäkt som enligt domstolen inte varade tillräckligt länge.
Inte tillräckligt länge för att befoga fullt skadestånd. Och förhoppningsvis inte tillräckligt länge för att driva offret över kanten. Men skulle någon kunna klandra om hämndebegäret växte till en obotlig cysta?
Och hur upprörande det här fallet än må vara så ska det ju till ett par dödade bröder, våldtagna systrar samt ett bortsprängt ben eller två för att komma upp i sann mellanösterngrymhet.

Kärnargumentet är ofta det om fegheten i att välja civila offer. Men är den slutsatsen egenligen så enkel? Vems fel är det när en pilot öser en bombmatta över en suspekt bröllopstårta? Han som flög? Han som beordrade honom att flyga, eller de som tyckte att sådana order var värda att rösta på?

När bröllopsparet simmar i ett blodbad leverat av den demokratiskt styrda amerikanska armén är det då så konstigt om hämndbegäret växer till en obotlig cysta som inte riktigt kan dra gränser i skuldfrågan?
Är någon HELT oskyldig då?

Blev det några repressalier efter bröllopsmassakern för de inblandade? Nej.
När domaren i Jönköpingsmålet sänkte ersättningen verkar det dock helt ok att till viss del införliva honom i skuldfrågan. Men när ingenting händer efter att 48 personer betalar bröllopspresent i blod då är alla som inte bär militär kostym helt oskydliga.

Världen går inte åt pipsvängen på grund av religiös fanatism eller imperialistisk hagalenhet i sig. Utan därför att världen från alla hålla gått och blivit så oerhört känslokall, hård och grym. Både kroppsligt och psykiskt. Så hård att hämndbegärets obotliga cysta nu växer okontrollerbart. Och det är den grymheten som måste bekämpas.

Vi har skapat en miljö och ett samhälle där barn slaktas över rätten till en olivåker. Där civila skysskrapor sprängs som hämnd för ett krig vi själva skapat. Där småbarn våldtas på grund av taskiga sociala omständigheter. Och där självmordsbomberi i vissa fall existerar inom förståelsens rand.

Vi har skapat den miljön. Vi människor. Inte vi muslimen, vi byfånen, vi socialt utstötte, vi presidenter eller vi etniskt annorlunda. Vi människor har gjort det. Och vi människor måste byta spår. För annars detonerar vi till slut alle man. Och kvinnor.

Av Kim Lund 12 aug 2005 10:59