Jag och LeeBritt hade klarat skivan

Serien är bra TV med så mycket blod, sex och knark som man någonsin kan begära med gäng av tatuerade män som har sin egen tolkning av fri konkurrens. Serien har tydligt liberala upphovsmän och lyckas få in en hel del kritik av det amerikanska fängelsesystemet mellan underhållningen. Vi får t ex veta att statens senator hellre vill satsa på större säkerhet i fängelset än utbildning, trots att statistiken visar att fångar som tagit sin high school-examen återfaller till brottslighet i mindre utsträckning än de som inte gjort det.

Det fängelseindustriella komplexet får dock inte särskilt stor plats i serien, trots att privatisering av fängelser är en ny trend, en bransch som på Wall Street anses spännande att investera i. Säkerhetsbolagen tjänar på fängelserna men även andra företag: byggfirmor, arkitekter, mat- och medicingrossister. Marknaden verkar oändlig, fängelseindustrin innefattar oerhört många människor.

Smaka på det här: över två miljoner amerikaner sitter idag i fängelse. Två miljoner är drygt sju promille av folket vilket kan jämföras med Kanadas drygt 1.1 promille och Sverige som har 0.7 promille av befolkningen bakom lås och bom. Vad de här siffrorna beror på kan man spekulera över, men faktum är alltså att fångindustrin har blivit en bra affär. En rad bolag framställer produkter i amerikanska fängelser. Det är ett billigt sätt att producera varor på, och ett effektivt sätt att hålla nere lönerna på okvalificerad arbetskraft. Dessutom finns det hela städer, små samhällen som lever på fängelset.

Samtidigt kan man ana en smart tanke ur rehabiliteringssynpunkt här: att sätta folk i produktivt arbete kan ses som deras sätt att betala en skuld till samhället; en slags form av community service/market service.

Man kan ändå få taskiga vibbar. Marta Cullberg Weston, som bott i USA i tio år, beskriver i "Problemfylld stormakt - en svensk synar USA i sömmarna" hur hon inte tror sina ögon då hon ser kedjefångar i fångdräkter röja upp vägrenarna i Florida. Hon känner sig förflyttad tillbaka till slavtiden. Det är bara mannen med piskan som fattas.

Kriminalvården i Sverige är fortfarande statlig, till skillnad från SL-trafiken. Att Svenska fängelser skulle privatiseras verkar lika troligt som att Ulf Nilson skulle konvertera till islam. Inte för att vi svenskar inte snabbt skulle vänja oss vid att se kedjefångar på rad arbeta vid vägskälen, på samma sätt som vi vant oss vid uteliggare. Fackförbunden i Sverige är starkare än i USA, typ, och om svenska kommunalarbetare och byggnadsarbetare plötsligt skulle få konkurrens av Tony Ohlsson kanske de skulle ha invändningar, om man säger så. Synd. Jag hade i så fall sökt jobb som arbetsledare, eftersom jag alltid misstänkt att jag skulle hantera en piska bra. Jag och Lee Britt i Paradise Hotel hade klarat skivan.

Av Eleni Schmidt 27 jul 2005 11:51