Kladdkaksfria dagar bantar jag

Blanda stekt lök, vitlök, krossade tomater, olja och linser. Krydda tills förkylningen gått bort och ögonen lipar. Grytan är så nyttig, att man nästan måste ta en chokladkaka efteråt som motvikt.

Jag är viktväktare, så länge ingen okänslig människa bjuder mig på kladdkaka. Jag vet att det finns personer som kan tacka nej till kladdkaka eller nöja sig med en liten liten bit, på samma sätt som jag vet att det finns personer som inte går på bio eftersom alla filmer ändå kommer på TV. Jag vet att de finns, men jag har svårt att föreställa mig dem. Men kladdkaksfria dagar viktväktar jag. Maten är helt okej och vi har hur kul som helst på mötena. Vi sitter på små röda plaststolar som skolbarn fast utan bänkar. En fröken har vi också. Hon brukade vara överviktig men har nu ett perfekt BMI. Under hennes ledning berättar vi roliga historier för varandra, av typen; jag älskar glass men äter bara gräddglass, men igår prövade jag minsann lättglass och den var så god att resten av familjen också började slåss om den! Irriterande är det när nyfrälsta viktväktare plötsligt blir totalt omvända och påstår att den nya maten som vi äter är så god att de helt har tappat smaken för annat. "Jag gillar faktiskt inte ens pizza längre," sa en till mig. "Det är ju så mycket fett på och ost på dem. USCH". Kom igen tjejen, tänker jag. Inte ens den godaste indiska grönsaksgryta med linser kan i vissa lägen slå en Calzone. Sad but true. Annars skulle inte bantningsindustrin vara så inkomstbringande.

Men jag har märkt en konstig sak, och det är att bantningskurerna, inklusive viktväktarna, sällan förordar helvegetarisk mat. Grönsaker, jovisst, man ska brassa på med hur mycket som helst och äta upp alltihop, precis som när man satt i matsalen i skolan, men i tallriksmodellen finns alltid lite kött eller fisk också med. Varför? Som livstidsbantare har jag märkt att det som ger mest mättnadskänsla till minst kalorier är den vegetariska maten, och glömmer man inte buljongen är den riktigt hyfsad. OK att den aldrig kommer väcka samma njutning som ovan nämnda Calzone, men den kan absolut tävla med "Mamma Scan". Och titta på alla vegetarianer, har någon sett en tjock vegetarian? Ändå fortsätter bantningsindustrin att förutsätta att alla måste äta kött, om inte dieten innebär flytande vätskor som nutrilett eller är snabbmatsdieter av typen där man får äta hur mycket man vill av ananas. Man behöver aldrig gå hungrig så länge det finns ananas i världen. Och så vidare.

Jag är övertygad om att majoriteten av Sveriges befolkning snabbt skulle kunna upphöra med sin köttätning om bara bantningskurerna innehöll mer och godare vegetariska recept istället för den välsignade tallriksmodellen. De flesta av oss verkar inte bry oss ett dugg om att köttproduktion är ohyggligt resursslösande sätt att framställa mat på och att mindre köttätning skulle vara ett sätt att minska världssvälten. Sånt struntar vi i, men vi bryr oss om vårt utseende, och bantningspsykosen gömmer oanade möjligheter för vegetarianismen. Jag ska nog bli vegetarian jag med. Fiskätande vegetarian givetvis, laxsushi kan jag inte vara utan. Någon ordning får det vara.

Illustration: Karin Bergstrand

Av Eleni Schmidt 11 jul 2005 08:08