Så ska Sverige bli världsbäst

Det låter enkelt, eller hur? Hans Johansson, VD i konsultkoncernen Semcon, får följdfrågan om det är möjligt att sätta upp ett långsiktigt mål för en hel nation och sedan få alla att acceptera det målet. Han svarar:
"Varför inte? Åk till Shanghai, till Singapore eller till Söul och prata med människor. Du kommer att få samma svar av varenda en, alla har samma vision och samma övertygelse om att de ska lyckas."

Hur når man fram till en gemensam vision? Hur får man hela familjen, inklusive tonårssönerna, att följa med på stugsemester utan protester? Hur får man webbforumet att bli det mest välbesökta om utvecklingsgruppen är splittrad i frågan om det ska införas medlemsavgifter eller ej? Hur får man relationer att hålla och förbli trygga och starka?

"...Sedan är det bara att jobba mot det målet" säger Hans Johansson, men av förklarliga skäl nämner han inte hur slitsamma kreativa processer är. Det är helt i sin ordning, det gör andra så att det snarare känns som en utmaning än ger en föraning om blodsmak i munnen. Bengt Renander är en av dem.

Renander arbetar med kreativitetsutveckling på individ och gruppnivå, föreläser och skriver böcker i ämnet. I boken "Himmel och helvete tur och retur" beskriver han den kreativa processens himmelska och helvetiska känslolägen. De är tolv till antalet med allt från längtan, upphetsning och tvekan till glädje, ilska och frid. Varken individen eller gruppen skonas, alla måste kämpa sig igenom dessa känslolägen. Jag har läst varje sida med ett leende på läpparna, igenkänningsfaktorn är skyhög.

I boken beskriver han det väsen som uppstår i en grupp och som är summan av det gruppen lägger in i det.
"Det är med gruppens själ som med individens. Så länge den är oupptäckt är det lätt att tvivla på dess existens. Väl upptäckt är den högst verklig".

Igår var det Sveriges nationaldag. Jag var inte ensam om att fundera över vad vi egentligen firar och varför. Om vi föreställer oss Sveriges alla medborgare som en grupp, hur ser då vår gruppsjäl ut? Är det en trygg moderlig Svea med gott självförtroende eller snarare en anorektisk osalig ande som irrar omkring och mumlar "nej, inte ska väl jag..."? Vilken uppfattning har Hans Johansson och kollegorna i näringslivet om den svenska gruppsjälen?

Bengt Renander använder det "öppna mötet" som mötesform när han anlitas för att hjälpa till att utveckla gruppers kreativitet. Det är egentligen inget nytt och han nämner gamla bymöten där alla fick komma till tals som exempel. I den här mötesformen finns inga blockeringar. Inga "nej", "ja, men...", "det har vi provat förr...". Man ska lyssna djupt och med närvaro, varken döma eller anklaga, ha tålamod. Tids nog når man målet, gemensamt, men det krävs förstås en ledare.

Ledaren för det öppna mötet har till uppgift att tjäna gruppsjälen, inte att peka med hela handen. Det är en person som snarare lyssnar till de olika uppfattningarna i gruppen och ser dem som en välkommen tillgång än störningsmoment som ska tystas ner. Han eller hon ska hjälpa "gruppens själ att formulera sig och tydliggöra det kraftfält som uppstår när människor i en grupp är helt och fullt närvarande. I närvaron och i tryggheten av att var och en inte bara är välkommen som hon är, utan också är behövd som sådan...". Där finns det öppna mötets kraft.

Jag önskar självklart att Sverige går "från halvbra till världsbäst". Vi kan gärna slå oss lite mer för bröstet utan att skämmas, skapa laganda. Vi måste ha tålamod och lyssna på varandra, inte tappa sugen. Inte irritera oss på de som är av en annan åsikt. Skillnaderna berikar gruppsjälen.

Och visst kan vi fira Svenska flaggans dag eller enas i yster ringdans kring midsommarstången och känna oss stolta, men resten av årets dagar? Några förslag? Jag lyssnar. Det är hög tid för Sweden Open Space.

: : :

Boktips:
Himmel och helvete - tur och retur / av Bengt Renander
www.kreativitetsutveckling.nu

Illustration: Karin Bergstrand

Av Anna-Carin Collin 07 jun 2005 14:41