ROKS sabbar feminismen

"Män är djur", sade Ireen von Wachenfeldt ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer, rakt in i TV-rutan och förde i ett enda svep den feministiska debatten tillbaka decennier. ROKS manshat sabbar feminismen. För sådan är ju nidbilden av feministen. Manshatare, rödstrumpa och könskrigare. En nidbild jag under alla mina år som feminist bekämpat i ur och skur på arbetsplaster, i skolan och bland vänner. Jag känner mig gruvligt besviken.

Alla vi feminister som länge kämpat intensivt för att visa att feminism inte är synonymt med manshat - utan i stället är en frihetsrörelse för ett modernt samhälle som gynnar bägge könen drabbas dessvärre också av hennes galenskaper. För så utmanande är uppenbarligen jämställdhetsfrågorna att Wachenfeldts sjuka uttalanden plötsligt blir norm för hela kampen. Det en enskild feminist säger blir synonymt med feministiskt allmängods. Samtidigt skulle aldrig någon kräva att högersocialisten statsminister Göran Persson måste ta ansvar för vad extremsocialister i Ung Vänster tycker även om de tillhör samma -ism eller ingen skulle komma på tanken att be Lars Leijonborg ansvara för att enskilda nyliberaler vill släppa knarket fritt. Varför denna kollektivistiska syn på feminism? Går det inte acceptera att det inte finns en enda feminism utan att feminismen är en vildvuxen rörelse som kommer i alla möjliga former.

Mitt i denna oerhört sorgliga, fördummande och polariserade debatt om feminism, manshat och kvinnojourer är det viktigt att slå fast tre saker:

För det första dra inte alla feminister över en kam. Lika lite som alla feminister skulle vara kvinnor är alla feminister könskrigande Roks:are eller vänsterpartister heller för den delen. Men genom att dessa ofta satt sin stämpel på feminismen har många vänt sig bort från denna frihetsrörelse.

För det andra slå fast att feminism inte bara är kvinnokamp. Kvinnor har inte heller monopol på att diskutera jämställdhetens villkor. De flesta kvinnor är inte offer och de flesta män är inte förövare. Se mönstret att kvinnor och män inte tävlar lika villkor och gör något åt detta i stället.

För det tredje skippa snacket om könskamp och erkänn i stället modiga mäns soloinsatser för jämställdheten. Min man, min pappa och fler av mina bästa killkompisar är mer jämställdhetsmedvetna i både teorin och praktiken än väldigt många kvinnor jag känner. Jag har ingen lust att kriga mot dessa män i synnerhet eller män i allmänhet för den delen heller. Däremot tar jag gärna fajten för moderna värderingar mot det gammeldags konservativa samhället. Det är inte män det är fel på utan machomanligheten.

Som liberal feminist tror jag inte på kollektivt skuldbeläggande av alla män. Det är lika dumt som att hävda att alla nu levande tyskar är lika ansvariga för nazismens illdåd eller alla med ljus hudfärg har lika stor skuld i kolonialismens vidrigheter. Däremot har alla människor, också män, faktiskt ett kollektivt ansvar för att stoppa kvinnoförtrycket och motarbeta könsstrukturer som också drabbar män. Det räcker liksom inte längre att som man hålla för öronen, vägra se och mumla "Ja, men jag är ju en god man. Jag har aldrig slagit eller förtryckt en kvinna". Anklaga inte män kollektivt för förtryck, men höj i stället ribban för den gängse definitionen av "god man" till att bli en på allvar jämställd individ som delar på ansvar för familj, tar avstånd från sexism och aktivt protesterar när kvinnor diskrimineras istället för de passiva läpparnas bekännelse vi ser alltför ofta hos dagens män.

Kan vi alla mötas där, så har vi kommit en bit på vägen mot ett jämställt samhälle.

Av Birgitta Ohlsson 25 maj 2005 16:27