Förkyld själ behöver grönt gräs

Vi ligger i det gröna gräset. Och pratar. Om sådant som man pratar om när man är vänner. Minnen, minnen är bra att prata om. Minnen knyter ihop banden. Så vi ligger där i det gröna gräset och pratar. Solen gömmer sig bakom ett litet sockervaddsmoln. Glasskiosken har inte öppnat. Men vi har ändå inga pengar att handla glass för. Vi är fattiga studenter. Finns det för övrigt några studenter i Sverige som inte är fattiga. Någon sitter längre bort och sjunger. Till en gitarr. Fåglar kvittrar och småbarn brottas i sandlådan. En barkbåt glider förbi i den lilla ån. Med segel av löv svingar den sig fram i det grumliga vattnet. Kanske på väg till havet och friheten. Vad vet man egentligen. Vi pratar om friheten min vän och jag. Att det är inget konkret, mer ett begrepp som man strävar efter. Men oftast att man dribblar bort sig själv i sin strävan och sätter sitt eget krokben.

Blåvitt ska spela senare under kvällen mot Assyriska. Man skymtar Gamla Ullevis buttra fasad någonstans i periferin bortom staketen som omger parken. Min vän är utbränd. Hans ögon är trötta, hans själ är förkyld. Många vill ha tjänsterna han erbjuder. Hans kropp har sagt ifrån. Nu ligger han där i gräset och petar med en pinne i jorden. Vi pratar om att det är viktigt att göra det som hela tiden känns rätt. Att åstadkomma något som man själv är nöjd med. Ungefär som den där barkbåten i ån. Någon har gjort den, med omsorg och ömma händer, och kan inte vara annat än nöjd när den nu glider i det grumliga vattnet. Solen och molnen har lekt färdigt och molnet puffar vidare på den blåa himlen. Solen värmer. Vi kisar när vi pratar. Några killar spelar fotboll och bollen rullar mot oss. Den är sliten och trycket är avskavt för länge sen. Sen försvinner den i en lång crosspassning till andra sidan gräsmattan. Vi pratar min vän och jag om våra drömmar, om framtiden. Min vän vill åka till Sydamerika. Hans trötta och insjunkna ögon glänser till när han nämner Peru. Peru är ett bra land, så som Sverige är ett bra land, liksom alla länder är bra länder, frågan är väl bara vad man tar sig för i alla dessa länder.

Vi bryter upp min vän och jag och jag lämnas åt kvällsdoften av en nedåtgående sol. Jag dricker kaffe och går runt barfota. Det bränner i ansiktet. Det slår mig att det viktigaste är inte var man är, utan vad man gör. Jag vet vad jag vill, men ofta är det lätt att gå vilse i en värld som ibland känns alldeles för stor. Men vissa dagar känns bara allt så klart, som en källa av rent vatten som rusar i systemet. Dagar då man känner sig oövervinnerlig och får visioner som sträcker sig långt bortom vekligheten. Eller kanske är det dom visionerna som är den enda verkligheten då man de flesta dagar bara ser de som fantasi. Det är som Harry Martinsson säger, tanken är den enda verkliga handlingen. Ju mer dagar av klarhet man får desto lättare blir det att hitta den där saken man vill göra så att man själv blir nöjd. Jag lyssnar på musik hemma hos mamma och pappa och dricker mitt kaffe och tänker på framtiden. Ibland känns det som om allt var bättre förr, men allt var inte bättre förr, förmodligen bara drömmen om framtiden. Nu är framtiden.

Av Jacob Zocherman 04 maj 2005 14:20