Vi glömmer att lyssna på vår intuition

Jakten på fjärilarna börjar på julafton.

Fjärilarna bor i barn. I min familj har vi inga små barn runt oss på julafton men när jag under en sinnesförvirrad jul dejtade en man så blev jag inbjuden till en julafton där en underbar liten flicka på tre och ett halvt år var medelpunkten. Det var ett av de tydligaste exemplen jag har upplevt när det gäller att skrämma bort fjärilar. Vi gör det alla, hela tiden, utan att tänka på det och vi gör det därför att våra egna fjärilar också blev bortskrämda när vi var små.

Flickan var, denna kväll, trygg och glad och alla hennes älskade var samlade. Plötsligt bankar det hårt och ljudligt på ytterdörren och flickan rycker till. Det hårda ljudet passade inte in i miljön och hennes små fjärilar flaxade till i magen. "Vem kan det vara!" utropade en massa vuxna människor och riktade all uppmärksamhet mot henne. Dom betedde sig som om dom förväntade sig ett svar från henne. Hon hade ingen aning.

Någon gick bort till dörren och släppte in främlingen. Det var en stor tjock gubbe med en massa hår i ansiktet. Han talade med en kuslig och mörk stämma och frågade henne om hon hade varit snäll. Flickan var skräckslagen och sökte genast skydd hos första bästa släkting. "Gå nu fram till farbror Tomten och hälsa" sa den vuxne. Flickan höll ett hårt tag runt den vuxnes ben och vägrade släppa taget. Fjärilarna hade fått panik och flaxade omkring hysteriskt, samtidigt som dom skrek. "Gör det inte!" Han kan vara farlig!" De andra vuxna uppmuntrade flickan, "gå nu fram och ge Tomten en kram". Flickan måste ha varit totalt förvirrad, varför skulle hon krama en främling? Efter en hel del gråt, mycket tjat och pedagogisk övertalning så satt flickan slutligen i jultomtens knä och han fick både kramar och pussar, i gengäld fick flickan en massa julklappar och det var frid och fröjd i stugan igen.

Historien passar in i nästan alla barns uppväxt även om det inte alltid är jultomten som är huvudpersonen och vi lär oss att lyssna på vad de vuxna säger istället för att lita på våra fjärilar. Hade det kommit in en riktig främling på det sättet som tomten gör entré så hade ju fjärilarna haft rätt. Men fjärilar vet inget om jultraditioner och uppfostran, fjärilarna är lika gamla som universum och på den tiden firade man inte jul. När man bara är några år gammal så kan man inte stå på sig så väldigt länge och man har inte referensramar som täcker in tomtar och troll. Det slutar med att man får ge vika inför de som man älskar och litar på. Det är då fjärilarna blir sårade och flyger iväg.
Det finns så många exempel på hur vi lär oss att ignorera våra fjärilar och hur de hela tiden blir svagare och svagare. När barn målar solen i grönt och hundar i blått så tillrättavisar vi dem genast och talar om för dem att hundar inte är blå och solen är gul. När vuxna målar konstiga saker, efter tio år i konstskola, så hyllar kulturvetare dessa som nytänkare och modiga gränsöverskridare. Dom har en förståelse för tingen som vi andra inte har och dom ser något vi andra inte ser. Förutom barnen som vet och ser hela tiden.

Att ignorera fjärilarna är något som vi gör under hela våra liv. Vi blir konstant matade utifrån med vad som är rätt eller fel. Ena året får man inte äta ägg, nästa år ska du äta ägg men får inte använda soya, sen ska du undvika kolhydrater och två år senare äta dom igen men bara dom långsamma. Choklad är bra, dåligt, upphetsande, läkande, syndigt, onödigt fast gott. Diet produkter är inte bra men innehåller inget fett så dom är rätt bra ändå. Att äta p-piller både framkallar och förhindrar cancer fast på olika ställen. Alkohol är inte bra fast det är lite bra trots allt men det förstör hjärncellerna som inte kan återbildas fast nu kan dom visst det ändå. Vi tar mediciner och vitaminer och kosttillskott. Vi äter piller som ändrar på substanstillverkningen i hjärnan så att vi ska bli lyckligare fast som gör att vi blir tjocka och deppiga på grund av det istället. Vi gör tester på internet för att få reda på vad vi vill jobba med och om vi är bra i sängen eller så låter vi en spåtant tala om det för oss. Vi ignorerar till slut inte bara fjärilarna, vi lyssnar inte på någon signal från kroppen överhuvudtaget. Vi vet inte när vi är hungriga, törstiga, glada, ledsna, stressade eller sjuka. Vad vet vi egentligen? Inte mycket, men vissa kanske anar sig till att det är något inte står rätt till och att alla besticken inte ligger i lådan, att hönsen inte är hemma och att fjärilarna har gått ut på strejk.

Våra fjärilar är det vi kallar för intuition och vi till och med utsätter oss för direkt fara eftersom vi har slutat lyssna på dom för länge sedan. Vi går livrädda genom staden mitt i natten för att spara in pengar på taxi, "jag har inte råd" säger vi och tänker inte på priset vi får betala om det faktiskt händer något. Vi står ensamma och stilla och väntar på bussar när vi i ren skräck ser en hotfull främling komma gående mot oss. Vi flyttar oss inte för att det kan uppfattas som kränkande och ouppfostrat om det nu skulle visa sig att personen inte är farlig. Vilket djur på planeten hade gjort detsamma? Inget. Djur är inte väluppfostrade. Djur lever i harmoni med sina fjärilar.
Hur många gånger har man inte hört uttalanden som "jag visste det" eller "jag kände det på mig" när vi hör historier berättas. Det var inget annat än fjärilarna som viskade till oss med den lilla hesa knappt hörbara rösten dom har kvar efter alla års skrikande till döva öron. Det enda vi kan göra i sådana lägen då vi inser i efterhand att vi visste ett resultat i förväg är att försöka gå tillbaka till den känslan som talade till oss och lära oss att känna igen den för att vid nästa tillfälle lyssna lite bättre och kanske agera annorlunda mot vad uppfostrade människor gör.
När vi väl har gett tillbaka självförtroendet till fjärilarna och låter dem tala till oss igen så kan vi använda dem i alla sammanhang i livet. Fjärilarna vet vårt bästa och vi kan alltid lita på att det dom säger är viktigt och bör tagas med i alla bedömningar vi gör i livet.

Av Jenni Berndtson 03 maj 2005 10:50