Så funkar folket i USA

Där på Sergels torg stod en bråkdel av den skara som i april 2003 fyllde stadsgatorna i protest mot Bushs och Blairs krigsplaner. Även i USA kämpar antikrigsrörelsen numera i motvind.

Många menar att det är i kraft av George W. Bushs seger i sitt andra presidentval som motståndet har lagt sig. Bush har själv hävdat att valet var en folkomröstning om hans utrikespolitik. Men presidenten gick inte till val med stöd av fakta utan i övertygelse om att han representerar de goda mot världens onda. För många väljare personifierade han den amerikanska myten om den ensamme sheriffen som inte bara skyddar byns befolkning från onda främlingar, utan också röjer ny mark där rättvisa kan segra och ännu flera förtryckta människor få smaka på frihetens sötma. Det är en myt som fortfarande får ett enormt gensvar hos det amerikanska folket. I myten kan folket byta ut sin egen maktlöshet mot känslan av att vara en del i något större än sig självt; ett Amerika som räddar världen.

Opinionsundersökningar visar däremot att majoriteten inte delar Vita Husets övriga politik. Folk vill helst ha ett statligt sjukvårdssystem. De flesta anser också att USA bör följa Kyoto-avtalet om växthusgaser. Om Bushadministrationens främsta hatobjekt, lagar som tillåter homoäktenskap och abort, finns en betydligt tolerantare syn bland folket. Varför ger USA:s nyhetsmedia en helt annan bild? Förklaringen är att mediakanalerna har blivit vinstmaskiner, ägda av jätteföretag som GE och Westinghouse - två giganter också inom vapenindustrin. Enkelt sagt, kontrolleras Vita Huset av samma näringslivselit som styr mediaföretagen vars uppdrag det är att granska makten. Journalistisk objektivitet betyder inte längre att man granskar sanningshalten i politikers påståenden. Numera nöjer man sig med att presentera båda parternas uttalanden och att "låta publiken avgöra" vad som stämmer. I ett sådant system segrar alltid den som inte tvekar på att säga precis vad som helst för att vinna. Det möjliggjorde för Bush och Cheney att hålla fast vid sin strategi och upprepa sina lögner om Saddams sedan länge avvecklade massförstörelsevapen. Varje gång rapporterade pressen pliktskyldigt Vita Husets ståndpunkt. Det har skämtsamt sagts att om George W. Bush påstod att jorden var platt, skulle tidningsrubrikerna formuleras "Planetens form, synpunkter går isär"

USA är idag ett land som präglas av rädsla. De rika räds mest för terroristattacker. I övrigt råder en kompakt förnekelse hos denna grupp som haft nytta av Bushadministrationens skattesänkningar för höginkomsttagare. De ser inte en framtid då oljan passerar sin produktionshöjd och priserna börjar stiga i takt med minskad tillgång. De anar inte att räntorna kan stiga reellt när Kinas centralbank tröttnar på att stötta dollarn. Folk som bebor de nya McMansions med sina överskott av boyta långt ifrån stadskärnorna, och som kör sina stadsjeepar fram och tillbaka till köpcentrumen, tror sig leva isolerat från de problem som uppstår när bensinpriset och räntorna ofrånkomligen stiger. Liksom deras dekadenta livsstil, beror hela USA:s ekonomi - bestående numera till 70 procent av detaljhandel där det mesta producerats i Kina - på billigt bränsle. Därför ifrågasätter inte denna samhällgrupp att militären gör anspråk på ett land med världens andra största oljareserver. Förresten befolkar de knappast USA:s "frivilliga" militär. Vilket leder oss till deras motsats; de fattiga.

Hos denna mycket stora andel av USA:s befolkning finns det gott om rädslor. Främst upplevs rädslan för arbetslöshet, då trygghetsnätet försvunnit och lönerna raserats så att många arbetare behöver två, tre olika jobb samtidigt för att kunna försörja sig. De räds sjukdomar eftersom de utgör den tredjedel av befolkningen som saknar sjukförsäkring. De är rädda för våld eftersom de bor i de mest utsatta områdena i ett land där det finns fler vapen per person än det finns i krigets Irak. Och de är mycket oroliga för det stigande priset på bensin; i större delen av landet finns det knappast någon kollektiv trafik eller ens några näraffärer att tala om.

Klart att fattigt folk fruktar krig. Det är ungdomarna från denna samhällsklass som stupar. USA:s frivilliga militär består mest av "weekend warriors" som gått med på att några gånger per år träna med hemvärnet, i utbyte mot ett mycket behövligt tillskott till hushållskassan. Av de som befolkar den reguljära militären, har de allra flesta gått med på grund av arbetslöshet och möjligheten för att finansiera en högre utbildning efter muck. På inget sätt är patriotism mindre hos underklassen, men faktum kvarstår att de som faktiskt har allra minst att försvara, får riskera allra mest - sina liv.

Att det finns stöd för kriget bland de fattiga är enkelt att förklara; de vill inte svika sina söner och döttrar, bröder och systrar, släktingar och grannar som faktiskt finns i Irak och riskerar livet dagligen. Vare sig de inser att de skäl som uppgavs för att inleda kriget var falska eller ej, finns nu inget riktigt alternativ till att stödja trupperna.

På detta sätt, genom att säkra stödet hos de två motsatta polerna i Amerikas klassamhälle, har krigsherrarna i Vita Huset bildat opinion för sitt äventyr i Irak. Men den bredda medelklass, vars söner en gång offrades i Vietnam och som till slut krävde ett stopp på det kriget, har de slutat bry sig bara för att den allmänna värnplikten slopats? Ja, till stor del är det nog så. Men medelklassen har dessvärre fastnat i en annan mycket förödande fälla - masskonsumtionen.

Jämfört med andra högt utvecklade länder, som Tyskland och Japan, har de amerikanska hushållen knappt några besparingar och mycket högre skulder. Att shoppa har helt enkelt blivit den dominerande livsstilen för medelklassen. Hur annars skulle det stora ekonomiska hjulet fortsätta snurra, när landets produktion sedan länge stannat av till förmån för jätteaffärer fyllda med billiga importerade varor? Bush sa det bäst själv veckorna efter elfte september; "Gör din plikt, gå ut och handla!"

Alltså är det den köpkraftiga medelklassen som blir allra mest utsatt för reklam och marknadsföringskampanjer. Amerikaner är inte ointelligenta, men de är lydiga mediakonsumenter. I allmänhet tror amerikaner på det nyhetsflöde som numera styrs av makthavarnas mediakonsulter. Exemplen är många och inget är så dramatiskt som just den stora lögnen om Saddams massförstörelsevapen. För att handla som Bushadministrationen räcker det alltså inte med att locka stöd från båda sidor av den stora samhällsklyftan. Inte heller med att lura konsumentklassen att tro på att politiska val avgörs lika simpelt som att välja mellan Coke och Pepsi. Kort sagt krävs det inget mindre än fanatism och ett kompakt stöd av ett betydande samfund av liktänkande fanatiker. Det är starka ord, men en undersökning av Bushadministrationens ideologiska bas lämnar inget tvivel om att så är fallet. De är inte bara ideologer utan i väsentlig grad teologer också.

Bill Moyers är en journalist och författare som i ett uppmärksammat tal nyligen påpekade att ideologi och teologi för första gången i Amerikas historia har fått monopol på makten i Washington. Enligt honom blir det en blandning som leder till blindhet:

"Teologi hävdar framställningar vars sanning inte kan bevisas; ideologer håller hårt vid en världssyn trots att den står i strid med det som allmänt accepteras som verklighet. När ideologi och teologi förenas, är deras avkomma inte alltid dåliga men de är alltid blinda."
Enligt ordboken är en fanatiker en person som blint kämpar för vissa idéer. Moyers påpekar att inför senaste valet fick knapp hälften av kongressledamöterna - 231 lagstiftare - sitt stöd från den religiösa högern. Ändå är det vanligt att kristna fundamentalister fortfarande avvisas som en marginell företeelse. Men en opinionsundersökning visade nyligen att en tredjedel av den amerikanska befolkningen tror att berättelserna i bibeln är bokstavligen sanningsenliga. En annan visade att 59 procent av amerikaner tror att profetiorna i bibelns Uppenbarelsebok kommer att förverkligas. Nästan en fjärdedel tror att elfte september har förutsetts i bibeln.

Vad ligger bakom vågen av religiös fundamentalism? James Kunstlers webbjournal genomskådar hur katastrofal stadsplanering sedan 1950-talet orsakat småsamhällens upplösning. Med ökad bilism och uppkomsten av stora köpcentrum, har man undergrävt de naturliga gemenskapsbanden mellan amerikaner. Försvunnen är småsamhällets "Main Street". Borta är det solidariska perspektiv som gynnas av lokala ekonomiska band som uppstår när folk inser att de är beroende av varandra för att kunna uppehålla en hygglig levnadsstandard och hållbar miljö. Tack vare billig bensin, har stora motorvägar och enorma parkeringar ersatt de traditionella offentliga utrymmena.
Kunstlers kommentar till Moyers tal:
"Under den tidsperiod då efterkrigsekonomin drog upp så många sydstatsbor med rötterna från landsbygden och från traditionella levnadssätt, och satte ner dem i ett ensamt, avstängt ingenmansland i förorterna där livsstilen präglas av konsumtion, blev religion även viktigare som den enda kvarvarande hemvisten för social handling... Alltmer organiserades kyrkorna i stor skala och de huserade i byggnader som såg ut som WalMart. Faktum är att evangeliska kyrkor blev ökända för att ta över kontrakten från igenslagna kedjevaruhus i utdöende köpcentra eftersom hyrorna var så låga. Evangeliska samfund i USA:s "sunbelt" blev ett slags WalMart för andlighet. Politiker gick och reashoppade bland dem för själar som röstar."

Röstdeltagandet i USA var rekordhögt 2004. Ökningen berodde huvudsakligen på motståndet till detta vansinniga krig. Men Republikanerna hade också registrerat massor med nya väljare från den ständigt växande kristna högern. Numera vilar makten på evangelistiska samfund vars grunder omfattar apokalyptiska profetior och att tala i tungomål. Det är välkänt att George W. Bush anser sig vara utsedd av Gud för att leda nationen. De intressantaste - och farligaste - är ändå de som valt att följa honom.

Av Patrick Gallagher 22 apr 2005 11:00