Min kompis har haft panikångest i över 20 år

Jag har en kompis, som jag inte riktigt känner. I morse gick han in på psykakuten och sa "Hej, jag behöver tala med en läkare". Den manlige sköterskan som tog emot ställde inga frågor, han såg att det var komplext och allvarligt. "Sätt dig här så kommer doktorn snart. Behöver du någon att tala med under tiden?" Men lugnt och sansat, som situationen inte borde varit, svarade han att det var ingen fara, det ordnar sig.

Det kom en ung kvinnlig underläkare, eller var det så länge sen han hade varit här att han faktiskt blivit gammal och att kvinnan var i en normal ålder för att vara underläkare? "Ja det kan ju kvitta egentligen", tänkte han, "det är väl inget att fundera över nu", men erfaren av att hans hjärna funderade lite som den ville oftast, och ibland på sådana saker så att han själv blev paff, tog han det med ro och slog undan tankarna.

"Du var här senast 1988", sa läkaren.
"Ja, det stämmer inte riktigt", svarade min kompis, jag har kört hit och stannat utanför två till tre gånger i veckan sedan dess men har aldrig behövt gå in då panikångesten lagt sig så fort jag såg personalen i fönstret. Sen har jag kört hem och fortsatt som om inget hänt."
"Men herregud", sa läkaren, vi befinner oss 16 år från den senaste journalanteckningen, menar du att du kört hit varje vecka i 16 år, två till tre gånger och inte förrän nu kommit in?"
"Ja", svarade min kompis, "man kan faktiskt ha det värre. När min panikångest började i 16 års åldern, kunde jag den första tiden inte gå härifrån sjukhuset bort till den där busshållplatsen utan att få panik, men man lär sig, i alla fall att kunna leva sådär".
"Jag har läst om dina första nio år i livet och ryser vid tanken på att vara med om så mycket våld och hat. Det är faktiskt inte konstigt att du har panikångest", sa läkaren, "bara av det lilla jag läst".
"Ja", svarade min kompis, "det var ju längesen, men man skulle vilja ha kunnat få tillbaka chansen att få ha en barndom, men det kan man tyvärr inte, hur många ursäkter man än får av folk som anser sig vara ansvariga för det man gått igenom, så, visst kan man förlåta, men absolut inte sluta sakna en barndom. Min far frågade mig om jag skulle vilja flytta tillbaka till Canada en dag, och jag svarade att om vi landar 1963 så följer jag med. Då kan vi börja om."
"Men när du rest och sånt, hur har du gjort då?", frågade läkaren.
Frågan ställdes på ett sådant sätt att det var självklart för läkaren att alla måste resa rent fysiskt någon gång under denna långa period. Min kompis svarade att han kommit så långt som Blekinge, under de senaste två åren, så nog hade han rest alltid.
"Och sen är det faktiskt så", svarade min kompis, "att precis som när någon mister synen, och därmed får en förfinad hörsel, så reagerar vi på ett sådant sätt att när resandets möjligheter försvinner förfinas vårt sätt att fantisera på så att vi kan resa dit ingen normal människa kan, och biljetterna är gratis."

Min kompis och jag har varit med om mycket, och än är det inte över, nu måste han förklara på sin nya arbetsplats varför han blev borta bara hux flux. De har ingen aning om att när han den senaste veckan kört från Kävlinge till Kivik för att göra ett jobb, har han stannat ibland upp till åtta gånger på vägen, känt skräcken komma, klarat av det, kört vidare och sen lyckats utföra sitt jobb, för att sen ha hemresan framför sig, ibland har det känts för honom som om han skulle dö, bara avlida, men det kan han inte, i nästa andetag blir han rädd för att göra just det eftersom han vet att hans familj behöver honom, och han dem.

På måndag ska min kompis börja jobba igen, hoppas dom inte skickar honom till Oslo eller Helsingfors, svårt att ångra sig på flyget och säga, jag ångrar mig kan nån ringa en taxi. En dag kanske jag och min kompis vet allt som vi döljer i vårt undermedvetna och då kanske det farliga försvinner, och två blir ett, en dag, kanske.

Av Angus Liddell 22 apr 2005 09:37