Hear no evil, See no evil, Speak no evil

"I min bil blinkar en liten röd lampa på instrumentpanelen. När jag slår upp vad den betyder i min instruktionshandbok så läser jag att det är något problem med bromsvätskan. Jag har kollat bromsvätskan och fått den dubbelkollad av en kille på en bensinmack. Varken han eller jag hittade vad som var fel. Nu har jag kommit på vad jag ska göra. Jag håller min hand på ratten så att den döljer den lilla röda lampan. Jag tänker att om jag inte ser den så kanske den slutar blinka. Innerst inne vet jag att jag tillslut kommer att bli tvungen att lyfta luren och ringa Dave, min bilgubbe. Men jag tycker att handsystemet funkar ganska bra just nu så jag väntar."

Sjukligt sänkt stämningsläge drabbar enligt aktuella undersökningar var femte individ någon gång i livet. Depressioner utgör alltså ett utomordentligt stort folkhälsoproblem. De flesta depressionspatienter drabbas av återkommande sjuklighet som leder till oförmåga till arbete, mänskligt engagemang, och själmordsbenägenhet. Patienten löper större risk att insjukna i kroppssjukdomar samt risk för att utveckla psykologiska konflikter på arbetet och i relationer. Ett ytterligare problem är att upptäcka tillståndet i tid för att kunna förhindra t ex självmord.

Hear no evil, See no evil, Speak no evil. Den nygamla mentaliteten är tillbaka. Eller så fanns den där hela tiden. I alla hörnor och vrår tillämpas numera denna förträffliga, men ack så ineffektiva metod. Om vi blundar så kanske det försvinner tänker vi och väntar. Väntar på det som vi innerst inne vet kommer att gå åt helvete.

Det är väl ok att ibland inte orka ta tag, men det som skrämmer mig är att vi även tycks tillämpa metoden i mycket viktiga sammanhang. Vår hälsa är ett mycket bra exempel. Läkare, politiker och myndigheter verkar ha anammat denna metod när det gäller vår hälsa. Det kommer att ta tid att förändra en sådan mentalitet. Vi får göra vad vi kan så länge. Vi får ändra på vår egen syn på vår hälsa och hoppas att allt fler följer våra spår.

Vi har hört talas om att allt fler "går in i väggen", jag kallar det för att ta slut. "Vekling", "hypokondriker" eller "dramadrottning" var mina spontana reaktioner för fem år sedan när jag hörde talas om personer som var sjukskrivna utan att ha 42 graders feber eller två brutna ben. Livet bjuder på mycket humor och överrakningar och självklart så skulle jag få äta upp mina ord.

Det tar lång tid innan man tar slut. Att ta slut är resultatet av en livsstil som inte fungerade. Att ta slut är kroppens sista hysteriska och uppgivna signal som talar om för dig att det är dags att bryta ett eller ett par mönster.

Du har blivit varnad för länge sedan. Hörde du inte?

Du var mitt i karriären när du drabbades av spänningshuvudvärk och började knapra Ipren från morgon till kväll istället för att gå hem och vila dig. Efter ett par dagar bestod lunchen av en Ipren, en Alvedon, en Losec också kanske lite Proviva som du kunde skölja ner hela kalaset med och på så sätt skona magen. Du gick fortfarande inte hem och vilade dig eftersom chefen inte uppskattade sådant beteende. "Dom klarar sig inte utan mig" kändes som en sanning och du stannade kvar efter det att du fick feber och ont i halsen. Lite penicillin bara, sen är allt under kontroll. Efter två veckor låg du hemma i halsböld och 40-gradig feber. Du tog alla piller du kunde hitta och lyckades då faktiskt jobba ett par timmar om dagen från din hemdator till chefens stora förtjusning.

Så, vad händer? Vi blir trötta och ledsna och uppsöker läkare. Det måste ju vara något fysisk fel på oss eftersom vi inte orkar göra någonting längre. Ingenting känns glädjefyllt. Allt känns som plikter och måsten. Vi kanske har sömnstörningar och hemliga ångestattacker som vi inte förstår oss på. Något fel måste ju gå att hitta och sedan bota.

Det är sällan dom hittar något, läkarna. Mina gjorde det inte. "Vila" sa dom till mig. Vila! Vem har tid med sånt?

När man börjar må dåligt så kommer man förr eller senare att stöta på andra personer som också mår dåligt. Det har man i och för sig gjort hela tiden men nu kan man helt plötsligt identifiera sig med dem så man börjar lyssna. Kognitiv terapi och lyckopiller tycks vara det nya svaret och vi besöker en ny sorts läkare.

"Du är deprimerad" säger vår nya läkare. "Åh fan!" tänker vi. "Här, ät dessa pillerna så blir det bättre!"

I detta skedet är det så himla mycket som går fel enligt mig. Må så vara att små bitar av hjärnan har skrumpnat lite av en lång tids stressfylld tillvaro. Jag säger inte att lyckopillerna inte fungerar som dom ska men att tro att dom ska ställa någonting tillrätta är ganska naivt. Precis som en värktablett kan lindra så kan säkert ett lyckopiller göra detsamma, för stunden. Men detta är ju ganska ointressant om vi inte tar reda på varför vi är ledsna från första början.

Om vi inte tar reda på varför vi blev trötta och ledsna från första början så kommer vi att en tid senare tvingas att stanna hemma lite längre eftersom vi nu faktiskt har tagit slut på riktigt och inte ens kan para ihop våra strumpor efter tvätten utan att bryta ut i en hysterisk gråtattack. "eftersom det fan ta mig alltid är ojämna antal, var i helvete tar dom vägen, detta är ju helt sjukt, VARFÖÖÖR, VARFÖÖÖR skulle någon vilja ta mina strumpor?"

När jag hamnade här var min läkares förslag att jag skulle dubbla dosen av piller. Jag slutade äta dom samma dag och gav mig ut på en resa som senare skulle leda mig till en mycket trevligare värld. Jag ska berätta om den en annan dag men först måste vi förstå en sak. Vi måste ta bort händerna från ansiktet och börja lyssna på oss själva. Vi måste se vart vi är på väg, lyssna på signalerna och börja tala om det.

See, hear, speak all evil, then deal with it.

Jag tänker tala om det här på Sourze en tid framöver.
Hoppas att Du vill lyssna.

Av Jenni Berndtson 12 apr 2005 13:07