Att ta slut

För snart fyra år sedan tog jag slut. Jag visste det inte då, men det skulle visa sig vara det bästa som någonsin hänt mig.

Jag färdades i etthundraåttio på en väg som saknade mål och hade ett rent helvete bara av att försöka hålla mig kvar. Jag jobbade dygnet runt med två jobb och festade på den övriga tiden. Ibland sov jag men inte ofta och inte länge. Jag hade mycket att ta igen och mycket att hålla ihop ansåg jag och jag är verkligen ingen person som gör saker och ting halvdant. "All or nothing" är min melodi.

När man tar slut gör man det ganska abrupt. Man tar slut eftersom man har vägrat lyssna på sig själv och alla de signaler som ens stackars kropp har skickat till en under en mycket lång tid. Det hade kanske kunnat gå att stoppa sådana här slut långt innan dom infinner sig. Men ibland tror jag att man måste få kollapsa och inse att det är på allvar och på riktigt som man behöver ta sig en liten funderare över vart man är på väg.

Det största problemet med att ta slut är att det inte syns. Det är inte många i ens omgivning som förstår att man inte är att räkna med längre. Den som förstår detta minst av alla är du själv. "Jag kunde ju nyss! Varför kan jag inte nu? Jag försöker igen." Och så håller man på en tid, håller masken. Det går ju inte att erkänna att man inte klarar av någonting längre, det är så förnedrade att det omedelbart måste förträngas. Då kickar reflexerna in, vi lever vårt liv, inte med energi och inte med närvaro utan med gamla reflexer. Det är ingen bra lösning och håller inte länge.
Då kommer nästa intressanta reaktion. Vi reagerar. Inte på nuet och inte proportionellt utan hysteriskt, ofta, i vilka sammanhang som helst och gärna med mycket tårar. Nu skrämmer vi bort vår omgivning istället och står ganska ensamma och missförstådda och utan någon som vi kan be om hjälp.

När detta inträffade i mitt liv ville jag dö. Ja, det var ju då inte jag som ville dö utan det var någon inuti mig som berättade det för mig när jag skulle sova. Det känns fortfarande pinsamt att berätta detta och jag hör själv hur det låter med så var min sanning då. Jag fick svåra sömnstörningar och inbillade mig att jag skulle gå i sömnen och hoppa ut från fönstret.

Det fanns en människa i mitt liv på den tiden som jag vågade anförtro dessa hemskheter för men då jag såg hur rädd hon blev av mina förtroenden så slutade jag.

Ensam igen. Panikångestattacker. Mina slutade alltid över toalettstolen, kräkandes och gråtandes och hostandes och med andningssvårigheter. Och självklart inträffade dessa precis innan jag skulle gå till jobb. Jag har nog cancer tänkte jag och gick till en läkare. Det hade jag inte men blev ändå sjukskriven i två hela veckor så att jag kunde vila upp mig!

Det är nu snart fyra år sedan och allt som kunde gå fel under den tiden gjorde det också. Ingen läkare förstod mitt tillstånd vilket antagligen mitt eget fel. Jag ville ju så gärna verka frisk och duktig och förstod inte själv vad som var höger eller vänster, än mindre vad som var fel med mig. Min arbetsgivare tappade tålamodet med mig och jag sa upp mig i ett förvirrat ögonblick när jag insett att jag måste bara kräkas lite och kommer att komma för sent igen "Ah, va´ fan jag säger upp mig istället! Jag orkar inte mer". Försäkringskassan har vägrat att tro på mig och jag har varit mycket nära ekonomisk undergång som endast har förhindrats med hjälp av underbara föräldrar och nära vänner. Idag har mitt fall gått upp till länsrätten men tyvärr känner jag inget större förtroende för att saker ska gå rättvist till.

Jag hittade hem alldeles nyligen faktiskt. Det var underbart. Jag är glad igen. Jag är visserligen lite bitter över att det skulle behöva ta så lång tid. Att ta slut må vara oundvikligt men att behöva hitta vägen ut själv är bara slöseri med tid. Det fanns ingen hjälp att få när jag behövde och det är oacceptabelt. Jag funderar dagligen på vad jag kan göra för att detta inte ska hända andra, och jag har lite idéer. Jag ska be att få återkomma med dem vid ett annat tillfälle.

Det har varit fyra tuffa år. Men det är mina år och utan dom hade jag aldrig hittat min egen vilja och röst. Jag hade aldrig hittat min nya fina väg med en hastighetsbegränsning på hundratio. Och jag hade aldrig hittat mina fjärilar.

Vet du var dina är?

Av Jenni Berndtson 05 apr 2005 17:01