Du hade ett dygn kvar att leva

Det var ett strålande vårväder i Stockholm över påsken. Hos oss var det stilla och lugnt. De yngre var bortresta. På annandagens morgon ringde du. Du mådde så dåligt. Kunde du komma förbi lite senare? Var vi hemma? Jodå. Vi skulle njuta av vårsolen här hemma hela dagen.

Du hade fortfarande över ett dygn kvar att leva.

Det tog lång tid innan du kom. Du hade stannat till vid någon pub och tagit några öl. Du drack ofta för mycket även om du hade klarat en rad helvita år fram till i somras.

Du klev ut på balkongen där jag satt i solen och för första gången på länge såg jag dig utan ytterkläder. Du hade blivit så mager. Hur den nya lägenheten var? Bara bra. Motorcykeln var ute för säsongen. Jag kvävde en suck. Den oron återkom varje år men över 20 års vana vid att det oftast gick bra hade luttrat mig. Nya flickvännen? Jaså inte så bra. Nej du brukade inte stanna hos var och en så länge. Men när du talade om sonen såg du som vanligt så glad ut.

Du hade nu ungefär ett dygn kvar att leva.

Tiden rann i väg och du reste dig för att ta adjö. Hade du bestämt dig redan då? Var hela ditt besök i själva verket ett maskerat avsked? Jag kramade dig hårt och kände hur tunn du blivit.
- Du äter väl ordentligt? Tänk på att du måste vara rädd om dig. Du är ju pappa nu.
Du log ett snett lite generat leende.
- Ingen fara.
Du vinkade ifrån trädgårdsgången och ropade "Vi ses!"

Nu hade du mindre än ett dygn kvar att leva.

Dagen därpå hittade de dig död i din soffa. Hur ,när, varför? Vi har så många frågor. Var det en naturlig död efter ett så hårt liv? Tog du av misstag för mycket medicin?
Eller var det en helt avsiktlig död? Du hade ju några självmordsförsök bakom dig. Nu såg allting ganska ljust ut för dig men ångesten släpper inte taget så lättvindigt.
Det vet jag av egen dyrköpt erfarenhet. Varför förstod jag inte i så fall? Men jag hade ju hindrar dig förut. Ifall du verkligen ville dö så var nog jag den sista du skulle sagt det till? Kunde vi, hela familjen, ha gjort annorlunda?
Bara ifall det hela var planerat.

Många självmord begås av en kraftig impuls när man dricker.
Kanske obduktionen ger oss svar på en del frågor men inte alla. Vi är fortfarande chockade och har inte riktigt tagit till oss att det var sista gången vi sågs då i måndags. Av erfarenhet vet jag att det kommer att göra ont sedan. Mycket ont.

Men du ska ha ett varmt tack käre pojke för att vi fick vara dina vänner och extra familj i 23 långa år! Du lever vidare i våra hjärtan.

Av Sunny Börjesson 03 apr 2005 22:57