Gjorde jag abort ?

Jag befann mig i en relation som för de flesta nog skulle anses vara idealiskt. Båda hade jobb, vi hade roligt, på kvällen la vi oss med varsin bok och pratade nästa dag om vad som hade hänt i våra böckers liv föregående kväll. Det kändes som om våren var årslång oberoende av väder och vind ute i livet, så fort man steg in genom dörren så befann man sig där, i våren. På något konstigt sätt var vi till tals med att inte skydda oss mot graviditet, utan det var mer som om det kunde komma som en självklarhet i rätt tid om så skulle ske.

Själv var det min högsta önskan att få ge liv åt ett barn som gjord av kärlek skulle få njuta av livets godis och trygghet och som aldrig skulle behöva känna sig ensam eller övergiven. Jag ville ge ett barn allt som jag aldrig fick, men som fanns som ett recept i mitt minne, då min uppväxt ristade in de ingredienser som jag förstod inte alla var förunnat, och jag saknade dessa så till den milda grad att jag kunde kalla mig emotionellt undernärd, fanns de på vänt åt den förstkommande lille krabbaten som delvis skulle vara gjord utav mig.

Vi var överlyckliga och jag pratade med en mage som jag kallade Christopher, han skulle nämligen bli en han, så klart, jag var ju far. Under tio veckors tid talade jag till Christopher och planerade hur han skulle resa såsom Columbus och upptäcka nya saker i vår värld, med mig som medvind i ryggen. Att livet kunde vara så här underbart gjorde att jag kunde acceptera allt ont som hänt, skit i det nu, livet dansar ju. Tionde veckan med Christopher och plötsligt låg det ett brev på bordet när jag kom hem.

Jag mår inte bra, funderar på abort, har åkt till min mor och vill vara ifred och tänka. Ja, vad gör man, plötsligt var vi inte två eller tre, utan en. Jag var inte med i beslutandeprocessen längre, och Christopher var åter bara en mage, men med vems rätt ? I tolfte veckan tog hon abort och sen kom hon hem. Hon ville förklara men jag tog min tandborste och gick. Inget av detta hem var längre vårt, jag ville aldrig mer bli påmind av det beslut jag inte fick vara med om, jag tog min tandborste och gick. Att starta om var för mig inte något nytt, det hade jag lärt mig redan som liten flera gånger, nu var det dags igen men denna gång hade något tagits ifrån mig, något som jag hade hoppats få behålla, hoppet, tron, tilliten och kärlek.

Det är nu många år sen men jag minns än idag hur jag satt i Domkyrkan i Lund och grät över att någon mördat Christopher. För så kändes det faktiskt. Jag borde förstått redan från början att inget utav detta var möjligt, varför skulle jag plötsligt kunna ha det så bra, nej, så klart fanns det många fler prövningar i min väg innan det slutligen skulle lugna ner sig, så att jag till slut fick all den kärlek och fick ge all den kärlek jag behövde. Nu är jag där, mitt uppe i det, "livet". Och tack gode gud att jag orkade vänta för det är faktiskt underbart att leva i en familj där kärlek och gemenskap är de starkaste ingredienserna.

Men visst är det orättvist, att jag än idag kan känna den sorg min abort gav mig, och utan att jag ville det själv.

Av Angus Liddell 07 mar 2005 16:22