Ett livsöde, tusen äventyr

Han heter Kjell och han börjar närma sig femtioårsåldern. Men det märks inte alltid på den skrattande och finurliga gubben, som promenerar två mil varje dag och som mäter sin allmänna hälsa i antalet reps han klarar på 100 kilo i bänkpress. Han mår fantastiskt bra idag, efter att ha genomlidit ett par svåra år efter sin frus bortgång. "Man ska inte vara den som gråter, men vad fan annars ska man göra", brukade han säga under de perioder då sorg och saknad styrde hans liv. Det var något år sedan nu, och Kjell har sedan dess lyckats bygga upp ett nytt liv omkring de saker som fortfarande finns kvar i hans liv: Vännerna, sonen, släkten, hunden Molly och minnena.

Sonen, ja, det är jag. Kjell är min pappa, och det har jag aldrig behövt skämmas för. Pappa har alltid varit accepterad av mina vänner, faktiskt så starkt att han blev framröstad av precis alla mina klasskamrater som den förälder som skulle följa med klassen på skolresan till Köpenhamn när jag gick i 9:an. Det starkaste skälet till hans popularitet ligger förmodligen i just de nämnda minnena, för han har alltid fantastiska historier att bjuda på.

För den som inte känner honom och hör historierna för första gången, ter de sig oftast som fantastiskt välformulerade fantasiäventyr. Ingen kan väl ha tjuvskjutit en älg från sittande ställning med byxorna nerdragna till fötterna i en panikartad attack av rännskita. Det låter för bra för att vara sant. Det är väl inte heller möjligt att någon kan ha varit så grym att han faktiskt har slagit på spisplattan under en fest, när kompisen satt på spisen. Eller kopplat trådar från tändstiftet på en moped till dess sadel, så att killen som försökte sparka igång moppen fick en rejäl stöt i kulorna. Eller den gången Kjell skulle visa sin coolhet för en tjej efter skolidrotten och gick ut naken på planen - bara för att upptäcka att hela klass 8 hade samlats uppe på läktaren för att beskåda honom. Bra historier, ja, men man ska väl ta dem med en nypa salt?

Det trodde jag under större delen av min uppväxt. Jag, liksom många andra, skrattade gott åt berättelserna om busungen som tillsammans med sina kompisar fick seriefiguren Dennis att framstå som ett litet helgon. Men allt eftersom åren har gått så har jag träffat fler och fler av de gamla kompisarna som historierna handlar om. Och otroligt nog har de bekräftat många av historierna som sanna! Och när jag hade hört orden "Kjell borde skriva en bok om sitt liv och sina äventyr" nog många gånger så insåg jag att det inte bara var en möjlighet utan faktiskt en nödvändighet.

Dessa historier om saker som tjuvjakt "Det där är preskriberade saker nu", busstreck, pinsamheter, hjältemod och kampen mot samhällets orättvisor, de får inte gå förlorade den dagen pappa inte längre kan återberätta dem. Men pappa själv är inte särskilt förtjust i att skriva, han är mer av en verbal människa än en författare. Det hindrar dock inte mig från att skriva ner historierna allt eftersom han återberättar dem. Vem vet, kanske kommer du en vacker dag att kunna ta del av dem och förundras över att en enda människa har hunnit med så många vardagsgalenskaper i sitt liv.

Om den dagen verkligen skulle komma, så minns dessa ord som pappa sa för bara några dagar sedan: "Folk tror att jag överdriver när jag berättar om mitt liv. Det är nog tur, det. Annars skulle de nog tro att man var tokig".

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Andreas Viklund 22 feb 2005 00:51