Musikkritiker borde ibland lyssna på folket

Den senaste veckan har det klagats en del på de ledande nöjessidorna i landet, att det gått inflation i antalet tv-sända galor. Faktum är att inflationen började för många år sedan, men tyvärr fortsätter tv-kanalerna att bjuda oss på undermålig underhållning. Där de artister som sålt bäst under året och de komiker som har varit med flest antal gånger på allsång på skansen får riva av några trötta nummer. För alla de par som inte älskar varandra längre i vårt avlånga land. Personligen har jag för länge sedan lagt dessa trista galor bakom mig gäller även den horribelt trista idrottsgalan, men i vanlig ordning missar nöjesskribenterna det galor faktiskt kan tala om för oss om dagens svenska konsumenter. Framför allt tänker jag då på Aftonbladets årliga musikpris Rockbjörnen som i år hade 1 036 000 personer medverkande i omröstningen vilket är lika med ett nytt prydligt rekord. Samt understyrker att Aftonbladet och allt vad den tidningen står för är den breda massans val.

För när merparten av Sveriges nöjesjournalister skriver sina krönikor och artiklar, tycks deras analys vara att alla lyssnar på det promo exemplar som snurrar på deras skivtallrik för tillfället. Att det är beprövade kort som Gyllene Tider, Lena Philipsson och Magnus Uggla som ligger överst på Janne Bengtsson i Ystad Winamp räknas liksom inte. Hävdar på intet vis att de inte skulle vara medvetna om det, bara att det är en beståndsdel som helt saknas i deras analys. Om deras krönikor emellanåt innehöll fakta från "Aftonbladetvärlden" skulle de lyfta och inte bara vara renodlade tipsspalter.

Nu tillhör jag den skaran av människor som tycker det är kul att Radio Dept. släpper en ny EP och att varje dag är en dag närmare Daft Punks nya skiva och jag lyssnar på Gilles Peterson varje vecka. Därför vore det ett populärkulturellt självmord och önska att de få skribenter i Sverige som faktiskt är intresserad av musik skall börja skriva om Lena PH och Nic and the Family på heltid. Jag är den som skulle skrika högst om det blev en sådan utveckling även om jag tror att den är nära förestående. Min önskan är bara att de mer urbanistiskt orienterade skribenter någon gång i månaden tar sig tid att se hela fältet och jämföra minoriteten och majoriteten ibland musiklyssnarna. En bra början vore att detta år lägga årsbästalistorna bredvid försäljningslistan och I-Tunes toppen, då får alla chansen att jämföra. För om Andreas Tillianders skiva är kommersiell vad är då Magnus Ugglas, essensen av kommersialism?

Med lite mer mod hos nöjesjournalisterna så tror jag att 2005 kan bjuda på mer spännande läsning än vad det relativt trista 2004 gjorde. Har vi riktigt tur så dyker det upp en musiknörds Johan Croneman från ingenstans. En person som har förmågan att framföra intelligenta åsikter om musiken hon eller han avskyr och samtidigt ge mig vägledning i jakten på nästa veckas anthem. I så fall lovar jag att aldrig lägga ord som kan tolkas som negativa om nöjesjournalistik i min mun.


P. S. 1 I Johan Staël von Holstein har Sverige fått sin alldeles egen David Brent. Men i Sverige får han, ära och berömmelse originalet endast kunnat drömma om. Missa inte von Holsteins krönikor i Metro stor underhållning!

P. S. 2 Tarnation är en fantastisk film, alla som gillade Friedmans och uppskattar J. T. Leroys böcker är garanterade en fantastisk bioupplevelse! Alla de som inte gillar eller vet vad ovan nämnda titlar är för något, kommer också de gilla denna underbara film!

Av Martin Cöster 19 jan 2005 09:41