Hur tar vi alltså hand om våra sporthjältar?

Strax efter att Michael Ljungberg tog livet av sig höjdes det röster om att vi måste bli bättre på att ta hand om våra hjältar när karriären är slut. Att hjälpa dom i det riktiga livet och stötta hjälten när strålkastarljuset slocknat.

Det hela låter som ett formidabelt uppslag för Aftonbladets "dom-hade-så-mycket-pengar-och-levde-lyxliv-och-se-hur-det-gick" och det är väl den lättaste och tacksammaste formen av journalistik. Det ska bli svårt att känna empati med någon som haft det så bra och haft så mycket pengar.

Så svårt är det inte. När en 125 kg Maradona leds ut som en Las Vegas-Elvis och en sjukligt smal Gazza sitter i vit morgonrock och tittar in i kameran med en ångestblick så kan jag inte göra annat än lida och känna medömkan och fälla en tår över de båda liknande personligheterna.

Tårarna som Gazza och Maradona fällde i VM-90 vittnar om det eviga barnets närvaro i deras spel och flera likheter. Bägge är kreatörer, trixare, skapare och har en nästan barnslig entusiasm i sitt spel men med allt detta följer tämligen röriga och sjövilda personligheter. Maradonas upptåg kan nog de flesta så vi tittar på Paul: På nattduksbordet ligger hans självbiografi och när man läst denna blir man fullständigt övertygad om att karln är totalt galen. Ett vandrande monument över mental ohälsa....
I sin självbiografi berättar Paul stolt att han vid en flygning under VM-90 med hela laget i planet själv tog tag i spakarna och fick planet att dyka. Att han efter en match i Lazio bjudit hem sina kompisar på hemlagad paj med egen exkrement som ingrediens. Att han istället för att bjuda en kamrat på flyg och match i rom skickar honom jorden runt två varv med en massa flyg innan han landar i Rom.
Att han....

Äh, ni fattar. Som de flesta begriper kan det bara inte gå rätt när en sådan här person får miljoner på fickan. Men varför? Kanske hittar vi förklaringen i de bägges fattigas uppväxt. I boken "Straffarna under solen" om VM-94 så skriver Olle Svennig ett par korta rader att Diegos fattiga bakgrund gjorde det nästan omöjligt att hantera all rikedom och han är inte ensam om den analysen. Paul kommer från fattiga Gateshead och var kanske inte direkt fattig men någon medelklass var det inte prat om.

Vi bor i ett samhälle där marknaden ökar, ska vara fri och pengar tränger undan andra värderingar på gott och ont.
Men hur ska vi lära oss hantera dom? Varför finns det ingen utbildning i hur man handlar på börsen i Gymnasiet eller startar företag? Eller är det meningen att vissa ska inte kunna det utan bara arbeta och konsumera? Vore det inte att gynna marknaden om utbildning hur den nyttjas fanns tillgänglig för alla? Det är ingen slump att ungdomstränare i England tar i med hårda nypor mot nyrika ungdomsproffs
och i Four Four Two - magazine från förra hösten tycker jag mig skönja mönstret att de från fattigare länder och bakgrunder bevakas hårt.

Många är nog övertygade om att det minsta problemet här i livet är man får ett par miljoner på fickan och att kameran går på live. Problemfritt? Nope.

Kanske skulle någon hjälpt Ljungberg långt innan och under allt började gå bra, bättre och Las Vegas. I vissa fall hjälper ingenting utifrån: Jag ser att Maradona är på väg till Rinkeby men det kommer nog mellanlandas på Cafét om jag känner den mannen rätt.

...om han inte hinner dö innan dess.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 17 jan 2005 16:02