Jag har upplevt skräck

Skräck var för mig en liten stund i livet. En scen i en film eller en hissnande färd i berg- och dalbanan. När jag arbetade som biomaskinist för många år sedan kunde jag roa mig med att titta ned på publiken efter en skrämseleffekt i filmen. Alla bytte ställning. Log lite mot varandra, förstående men ändå för fega för att visa för mycket att de blivit rädda. Mannen som lade en beskyddande arm om sin date.

Det var skräck för mig. Mörkret på altanen utanför mitt flickrum som liten, träd som vispade mot fönstret i regnet på hösten. Hjärtat som slår fortare, den isande känslan i magen. Nerverna som sitter på utsidan. Allt det var och är skräck.

För mig var det bara en liten stund då och då i livet. Tills den dagen skräcken flyttade in i mig.

Jag sitter i rum 301 på Södersjukhusets BB-avdelning. I min famn ligger min tre dagar gamle son Movitz. Han har sovit länge nu, är svår att väcka. Då och då frossar han lite. Det är något som inte stämmer. Jag känner det, vill inte känna det, men känner det. Han börjar rycka i armarna på ett okontrollerat sätt. En stund senare krampar han i hela kroppen. Hans läppar blir blå, hans ögon rullar upp i huvudet. Jag får total panik, springer ut i korridoren, skriker på personalen, rycker tag i en annan nybliven mamma. Jag håller henne hårt i armarna och ruskar henne, skriker åt henne att jag inte kan hitta någon personal. Personalen är där, alldeles där de ska vara. Jag ser hur de håller i Movitz. Någon lägger en hand på min arm. Hon rör munnen, säger något om att vi ska ned till intensiven på Neonatalen. Jag förstår inte vad hon säger, mitt hjärta slår så fruktansvärt fort, det snurrar i huvudet. Jag måste fokusera på Movitz, jag måste.

Jag pressar ned all panik, försöker andas lugnt, försöker förstå vad de säger till mig. Allt går fort. En barnmorska springer framför mig med Movitz i famnen. Hela tiden förklarar hon för mig att bara vi följer den gula linjen i golvet är vi snart framme där de kan hjälpa Movitz. Hon förklarar att en läkare står klar för att ta emot honom. Gång på gång upprepar hon att vi är närmare och närmare hjälpen. Jag bara springer och springer, som i en mardröm där man inte kommer någonstans. Jag måste fokusera.

Inne på intensiven står de mycket riktigt beredda. Movitz läggs på ett litet undersökningbord med en grön duk. Personalen står koncentrerat över honom. Jag står utmed väggen bredvid. Det enda jag kan se är hans lilla fot. Jag har svårt att ta in det som händer, jag får tunnelseende och ljudet försvinner gång på gång. Någon kommer fram till mig, trycker ned mig på en stol, kramar mig. Hon säger att jag får gråta. Gråta? Jag kan knappt andas. Var är Stefan, jag vill att Stefan ska vara här. Han kommer in, de har ringt honom i ledningsgruppsmötet och bett honom komma omedelbart. Jag ser honom, vill att han bara ska ta mig därifrån, vill att han ska säga att det inte är någon fara. Det gör han inte, han är kritvit i ansiktet, ser på personalen och den lilla foten som sticker fram. Han blir rasande, han skriker
- "vad fan är det som händer, kan någon säga vad som händer."

Samma kvinna som suttit med mig, förklarar nu situationen för Stefan. Jag hör inte vad hon säger, men ser att hon pratar lugnt med honom. Då ringer läkaren i den röda telefonen som finns på väggen. Han ber om mer hjälp och bara några sekunder senare kommer en till läkare springande.

Det är då jag känner det. Skräck. Jag är så fruktansvärd full av skräck. Den äter upp mig, tränger in överallt och förlamar mig. Den gör mig förbannad. Jag frågar läkaren om han kommer att överleva, han svarar att de inte vet. Att de närmsta dygnen är avgörande. Jag vill slå honom, jag vill flyga på honom och riva ut hans ögon. Det var fel svar, det var inte det han skulle säga. Skräcken styr mig helt nu. Den får mig att kräkas, får mig att iskallt och paralyserat stå och lyssna på allas försök att förklara. Jag hatar dem, allihop. Jag hatar Stefan för att han inte gör allt bra igen och tar mig därifrån. Jag hatar varenda larm, varenda telefonsignal - bara väntar på att någon av dem ska ta Movitz i från mig.

När jag lägger min hand på hans lilla slaka kropp i kuvösen utkämpar skräcken och kärleken ett skoninglöst slag. Min hand skakar, jag är så rädd, jag är så rädd att han ska sluta andas. Att han ska försvinna.

Movitz försvann inte. Jag hatar inte personalen. Men skräcken är inte längre en liten stund i livet då och då. Den stannade kvar. När jag minst anar det gör den sig påmind. Bubblar upp och tar ett fast grepp om mig. När jag tittar på Movitz, nu 5 år, när han har somnat. När han ligger där, inte alls blek utan rödrosig och väldigt levande och frisk. Då kan den komma, jag viker mig dubbel, jag mår illa, jag får svårt att andas och måste svälja hårt för att få ned skräcken i magen igen. Jag hatar att bli så rädd, hatar att den inte bara kan försvinna.

Jag har upplevt skräck.

Av Sofia Palm Steneroth 03 jan 2005 09:28