Min vän Sourze

Vi kan börja från början. För ett år sen skrev jag nästan inget alls. Efter ett år i en skola där man i princip aldrig fick skriva fritt, hade min gnista liksom dött ut. Jag hade alltid älskat att uttrycka mig, skriva noveller, dikter, artiklar och faktaarbeten, men eftersom min lärare "inte gillade att skriva dikter" var det sällan man överhuvudtaget fick chansen till att skriva fritt.

Jag kände mig hämmad. Min inspiration sjönk och sjönk. När vi äntligen skulle få skriva årets fria uppsats, var jag så fruktansvärt nervös att det enda jag lyckades framställa var en hemsk, halvfärdig novell som fick betyget mellan IG och G. Efter det var jag så chockad och nedtryckt att jag slutade skriva totalt. Det kunde varit slutet på mitt skrivande.

Men så kom vändningen. Det var i somras. Jag hade åkt på ett skrivarläger. Jag trodde det skulle bli dödstrist, jag gillade ju inte ens att skriva längre, men det blev tvärt om. Poeten Lina Ekdahl var ledare, en av de mest inspirerande personer jag mött. Efter det, skrev jag alltid minst en halv sida varje dag. I början var jag ganska osäker. Jag vågade liksom inte riktigt. Det var som att rehabilitera sig från en lång tids sjukdom. Sakta, sakta blev jag bättre. Jag var ofta inne på olika skrivarsidor, så som poeter och Sourze. Jag gillade att läsa där, men att själv skriva en artikel på Sourze, det var något jag inte ens vågade drömma om. Vad hade jag, en sextonårig tjej, att komma med? På en sida där ganska professionella skrivare debatterade allvarliga och komplicerade saker? Det verkade ligga i en helt annan dimension helt enkelt. Men veckorna gick. Jag hade hittills bara skrivit små noveller och diktbetonade saker, men en dag läste jag tidningen Cosmopolitan och slogs av hur kvinnoförnedrande den, och många andra "kvinnotidningar", var. Plötsligt orkade jag inte gå runt och bara bära på mina arga tankar, utan skrev vad jag tyckte om det. Det var inte svårt, det var inte jobbigt. Det var prestigelöst och underbart skönt. Aldrig fick man diskutera saker i skolan utan att lärarna sa åt en att vara tyst och läsa på läxan istället. Det fanns ingen plats för självständigt tänkande.

Nu hade jag en artikel, men var den verkligen tillräckligt bra för att läggas ut på Sourze? Tänk om den inte skulle få några läsare. Tänk om någon av mina kompisar läste artikeln, och tyckte jag var töntig. Men det smarta med Sourze var ju att man kunde skriva under pseudonym. Jag kunde nå ut med mina åsikter utan att behöva skylta med vad jag hette. Även om redaktionen säkert helst föredrar att man skriver sitt riktiga namn.

Sedan tog jag steget. Jag lade ut min första artikel på Sourze. Jag lämnade ut mina tankar så att andra skulle kunna läsa dem, för första gången i mitt liv.

Det var fruktansvärt nervöst. Jag hade bestämt mig för att lägga ut artikeln på Sourze Ung, det passade med ämnet och dessutom var det gratis. Dagarna gick, jag tittade varje dag om artikeln var utlagd ännu och så en vanlig måndagkväll, efter en extra jobbig skoldag, fanns den där. Mitt emellan en massa andra artiklar, fanns mina ord med. Jag trodde knappt mina ögon. Det roligaste var, att jag en stund innan hade fått ett mejl från chefredaktören där det stod att redaktionen hade lagt ut artikeln på Politik och samhälle-sidan istället. Så att fler skulle få chansen att läsa! Vilken otrolig kick det var! Och 200, TVÅ HUNDRA, personer hade redan läst mina ord. Sexton kommentarer hade jag, jag minns det som igår. Folk hade tagit del av mina åsikter. Fått veta vad jag tyckte. Jag hade höjt min röst. Något liknande, hade jag aldrig i hela mitt liv varit med om. Aldrig! I skolan får vi sällan säga vad vi tycker. Inte skriva fritt och använda fantasin heller. Läraren står femton meter framför och läser högt från grammatikboken, man får anteckna och lyssna. Lektion ut och lektion in. Aldrig finns det några debattstunder eller tid för att bara samtala och reflektera.

Sedan gick saker och ting fort. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde göra något jag aldrig hade trott. Det gav mod. Jag var med i en dikttävling, och vann en mobil. Tillsammans med dikten stog mitt namn, mitt i lokaltidningen. Jag skrev fler artiklar på Sourze, för var och en blev jag modigare, mitt självförtroende steg, jag började tycka om det jag skrev. En av mina artiklar kom med i papperstidnigen. Jag skrev flera insändare i Aftonbladet.
Det här var fantastiskt. Jag kunde verkligen något. Jag lärde mig dessutom massor, mycket mer än den stela och otänkande skolan lärde mig. Det var roligt att kunna vara sin egen lärare, det var verkligen något jag gjorde på egen hand.

Det bästa var nog att Sourze var så utvecklande för mig. Det var ett forum, en ventil, för alla mina tankar. Sourze följde min vardag. Jag hade äntligen chansen att reflektera över min omvärld, reagera på sådant jag ogillade i omgivningen, ifrågasätta, se vad andra tyckte. Var kan en sextonåring göra det annars i samhället? Skolan? Nej.
Jag trodde man var tvungen att skriva komplicerade saker, sånt som rörde politik och stora samhällsfrågor. Men sakta började jag förstå att mina tankar och känslor, min vardag, faktiskt var politik. Viktig politik, den handlade om människor.

Så mycket förståelse och ärligt lyssnande har jag nog aldrig fått, som när jag skrev en krönika om hur hårt det kunde vara att inte dricka lika mycket alkohol som kompisarna. Det var en väldigt personlig text, men det kändes inte som att kränka sin integritet att lägga ut sina tankar på Sourze. Nej, Sourze var på något sätt en så bra ventil för allt detta. Sourze är ärligt, det är politiskt obundet, det är kan vara anonymt, men ändå personligt.

Jag har Sourze att tacka för så mycket. Jag har utvecklats, jag har lärt mig massor, jag har blivit självständigare och fått bättre självförtroende. Jag känner mig harmoniskare än förut. För jag vet, att så fort det är något jag blir arg på, eller vill berätta, finns Sourze där som en förstående och ärlig storasyster som står till min tjänst.
Om Sourze är en storasyster, är skolan som den onde styvmodern som hyschar och säger fy. Fy för allt vad självständighet heter.

Jag tänker på framtiden och jag kan tänka på hur mycket kul som väntar. Jag älskar att debattera och säga vad jag tycker. Sourze har lärt mig att det finns folk som lyssnar.

Av Isabelle Ståhl 26 dec 2004 11:28