Patriarkatet? Give me a break

Stridsyxan är framgrävd och de röda krigsmålningarna har lagts på läpparna. Gudrun trampar argt ut i snön i sina näbbstövlar, ut från Kafé Marx röda värme och med mansskatt i blicken.

Alla män bär ett kollektivt ansvar för världens lidanden, har vi lärt oss. Alla män är fifflande företagsbossar, vet vi nu. Det spelar ingen roll att überfeministen Schyman själv är en högavlönad skattefifflare eller att landets absolut lägst avlönade medborgare faktiskt är män. Allt är nämligen männens fel, så listigt uträknat är det patriarkala förtrycket. Männen bär skulden för ett oerhört ondskefullt system av utstuderat förtryck av kvinnorna, det lär oss Schyman, Boëtius, Winberg och dom andra elitfeministerna.

Det spelar ingen roll att de som utför kvinnlig könsstympning är kvinnor eller att kvinnor i högre grad slår sina män än vice versa. Jag menar allvar - DET SPELAR INGEN ROLL! Men kom inte och försök slå i mig att det var patriarkatet som fick dom att göra det, eller att patriarkatet tvingar kvinnor att köpa sexiga underkläder eller att det för den delen är patriarkatets osynliga hand som får mig att skriva den här artikeln. Patriarkatet är nämligen en bluff, det existerar inte, det är luft.

Liksom "judekonspirationen" var för nazisterna och "bourgeoisin" var för kommunisterna är "patriarkatet" för feministerna endast en röd duk, ett luftslott, som för dem på ett lättbegripligt sätt förklarar världens orättvisor. Ett utlopp för deras ilska så att de kan se allt i svart och vitt, män och kvinnor, onda och goda, istället för att tvingas acceptera komplexiteten i människans natur. Att alla är felbara, män som kvinnor, och att de dolda maktstrukturerna de tycker sig se egentligen bara är ideologiska hägringar.

Det finns män och det finns kvinnor som begår onda gärningar. Det finns patriarker och det finns matriarker. Det finns mansgrisar som åker till Thailand för att sätta på prostituerade flickor och det finns kvinnogrisar som åker till Ghana för att sätta på prostituerade pojkar. Kom inte och påstå att en enda ideologi kan förklara alla våra handlingar. Det köper jag inte. Jag trodde att vi redan hade sluppit sådana infantila förenklingar när de stora ideologierna dog med nittonhundratalet.

Att kalla sig feminist är ungefär lika jämlikhetsbefrämjande som att kalla sig rasist. Att tro på "positiv" särbehandling är lika humanistiskt som att tro på apartheid. Att ropa på mansskatt är lika konstruktivt som att kräva pogromer mot "klassfienden". Det är egentligen ingenting som har ändrats sedan Stalins och Hitlers dagar, förutom fiendens namn. Idag stavas den lede fiendens namn: M-A-N-N-E-N.

Jag är fullt medveten om att det inte är bra för den akademiska karriären att kritisera rådande hegemonier och att jag alltid döms utifrån mitt kön oavsett hur mycket jag än försöker motbevisa fördomarna. Men det här måste sägas - tro inte blint på dom som har tagit ordet, tänk själv någon gång. Du är inte bara ett kön, vad dom än säger.

Så nu när feministerna vrålar ut sina stridsrop och går till attack känner jag bara sorg för människosläktet. När lär sig folk egentligen? Varför slår humanismen aldrig någonsin rot i våra hjärtan? Lycka ni till med ert kvinnoparti, era jättetjusiga karriärer och ert könskrig Gudrun, Maria-Pia och Margareta. Glöm bara inte, att det första offret i varje konflikt är sanningen.

Av Martin Ekdahl 10 dec 2004 10:22