Du är vad du äter

År 1991 blir jag medveten om att jag har en kropp. Det är andra som uppmärksammar mig på det; kompisar, objekt för romantiska drömmar, mediepersonligheter genom deras fysionomi. Från den dagen försöker jag göra allt för att förändra den. Nej till tonårshull och Ja till spädhet! Då, när jag går i åttonde klass, finns det olika sätt att banta på. Man kan spy. Man kan låta bli att äta. Eller man kan köra "godismetoden" äta en påse godis alternativt en Snickers om dan och inget mer. Det finns också soppbantningen, Rikshospitalets diet, fem-äpplen-om-dan-och-skorpor-sättet, etcetera, etcetera.

Huvudsaken är att man ändrar på den kropp som är en del av ens person. För den duger inte som den är. Att vara tjock är att inte ha kontroll. Övervikt i ett samhälle fullt av onyttiga frestelser blir på så sätt extra viktigt att tygla. Alltså ska man visa att man kan låta bli snasket. Och det gör vi tonårstjejer. Alla, precis alla tjejer i min omgivning pratar om sina kroppar. Vissa är ute och springer på morgonen innan första lektionen. Andra börjar på Friskis och svettis i kombination med självsvält. Vi andra lyssnar ivrigt, nickar, antecknar. De smalaste tjejerna är snyggast, häftigast, får flest killar. Alla vill vara smala.

Sen åker jag på den obligatoriska familjesemestern. Borta hela sommaren. "Ta en kaka!", säger mammas faster och ler stort med gula tänder. "Nej", säger jag, "jag bantar". "Åh, duktig flicka!", svarar hon och nickar gillande. Ingen reaktion på varför en fjortonåring vill gå ner i vikt. Endast nickande bifall och beundrande reaktioner. Det är bra att behärska sig, för det ingår i min roll som kvinna. Att lära sig detta så snart som möjligt är självklart positivt. "Varför smakar du inte lite kaka?", frågar en annan släkting. "Hon bantar", informerar mammas faster och genast förstår alla att jag har börjat min bana till Att Bli Kvinna I Ett Modernt Samhälle. De tittar på min mamma, familjens tjockis, och åter på mig igen. "Det gör du rätt i min flicka, bravo!", säger någon i horden av bittra tanter.

Den sommaren går jag ner tio kilo och återvänder till Stockholm som en ny person. Eller? Komplimangerna haglar och det är fler än jag som har spenderat hela semestern med att tänka på vilken mat som ska ätas, eller inte ätas. Men vad konstigt. Jag känner mig ändå inte smal. Jag är ju det, eller? Tittar på mig i spegeln. För säkerhets skulle från olika håll. Shit, vilka stora lår! Och rumpan också! Yach! Kanske har jag inte blivit smal trots allt.

"Vad klagar du för?", säger en klasskamrat på gymnasiet, för nu har jag hunnit bli 16 år, dock fortfarande missnöjd. "Du har ju i alla fall platt mage", fortsätter hon. "Har jag?", tänker jag. Att inte veta är en pärs. Det är alltid, alltid, alltid, den andres blick som avgör om jag duger. Alltid den andre, aldrig jag själv.

Magen. Magen är den del av kroppen som, enligt Susan Bordo som har skrivit artikeln Den slanka kroppens budskap Kvinnovetenskaplig tidskrift 2:1993, är den mest hatade både av de tjocka själva och resten av samhället sid. 6. Magen: det yttersta beviset på att överdriven konsumtion har ägt rum, orsakad i så fall av bristande kontroll över hunger, drifter, impulser. "Områden som är mjuka, lösa eller ’dallrande’ är oacceptabla, även på mycket smala kroppar" sid. 7, skriver Bordo vidare.

Året är 2004. Jag står vid en bar med en kompis. Själv har jag pendlat i vikt i tretton års tid och just nu är jag i en tjock period. Min kompis är däremot smal. En kompis som är så smal att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna kalla "mellansmal", "lite överviktig", "normal" eller liknande. Hon är helt enkelt smal, väger knappt 50 kg skulle jag tippa. "Men Sofia, jag har ju fött barn", säger hon, "då har man lite hull vid magen. Sånt måste ju tränas bort". Jag suckar och skakar på huvudet. Hon lyfter demonstrativt på tröjan för att visa. "Herregud", tänker jag, "vad är det frågan om?".

I vårt samhälle räcker det nämligen inte med att vara smal. Det råder en fitnesshysteri. Således måste vi också vara "fit", trimmade, tränade. Springa på gym, work-out, dra ut på löparspåret. Magen ska vara platt, men helst också tränad. Inte ett enda uns fett. För vad händer annars? Vad händer om man är lite "lös om magen/rumpan/låren2? Enligt Bordos modell kopplas övervikt till överkonsumtion av mat, men i förlängningen också till tjockisens övriga egenskaper sid. 6. Att vara "lös" i kroppen är ju en motpol till den slanka kroppen och dess budskap. I allmänhetens granskande blickar betyder det "lösa" även en pik om att personen är "lös" sexuellt aja baja, ekonomiskt ooops och på arbetet usch. För vad skulle hända om alla bantande gymtjejer slappnade av och tillät sig bli lite tjocka och sexuellt ohämmade shop-o-holics som vågade låta kreativiteten flöda på arbetsplatsen?

Vi kan fråga oss det samtidigt som vi läser vad Olle Palmlöf, som nyligen fick Stora Journalist-priset för CP-magasinet och är programledare för SVT:s Faktum, hatar. Förutom att han avskyr insekter och ägg, hyser han också stark motvilja mot "föräldrar som låter sina barn bli feta" Länk: svt.se Palmlöf säger inget om föräldrar som misshandlar och/eller begår övergrepp mot sina barn. Däremot avskyr han dem som låter sina kära telningar förvandlas till tjockisar. Det räcker alltså inte att hålla koll på den egna kroppen. Så snart det är möjligt ska man nämligen även indoktrinera barnen i den slanka kroppens budskap. Ett budskap som blir allt svårare och svårare att ignorera.

Av Sofia Hadjipetri 29 nov 2004 12:35