Hur lever vi utlänningar i Portugal

Vi har varit ganska länge i Portugal, ibland känns det som 20 år och ibland som jag kom för en vecka sedan. Vissa dagar känner jag mig som en novis och ibland tycker jag att jag kan hela landet, det växlar från vecka till vecka. Visst skiner solen här, Atlanten ser jag från terassen och palmerna vajar för vinden men allt är inte en dans på rosor och grannens gräs är aldrig grönare. Vi får kämpa med byråkrati på ett främmande språk, en byråkrati som är segare än tuggummi, det långsamma samhället som inte förstår varför vi stressar.

Det svåra är bara att om en kran behöver lagas så behöver man service nu, inte på måndag, då har vattenräkningen blivit stor. Blir en glasruta sönderslagen så vill man ha en ny, inte på torsdag eller nästa vecka. Fönsterkillen säger då att det är inte kallt, nej men vem som helst kan ju vandra in genom det tomma fönstret. Nej, i Santa Luzia är alla fredliga. Suck!

Av någon konstig anledning så har jag fortfarande mitt hår i behåll, man kunde tro att det vore avslitet nu. Portugiserna gillar inte TV-serier som Fawlty Towers, de gillar inte att man gör parodi på syeuropeer, men svaret "qué", som Manuel alltid använde, är vanligare än ni tror.

I det stora hela har vi blivit mycket väl accepterade här. De få undantagen är inte ens värt att nämna då det alltid finns tjurskallar och idioter i alla länder. Vad man får tåla här är vad portugiserna kallar oss. I Sverige är det förbjudet att säga vissa saker. När portugiserna talar om den svarta befolkningen från t ex Angola, säger de gärna nigger. Oftast är det inte illa menat men jag reagerar ju förstår. Man kan höra att folk säger, han är så gullig den där nya niggern.

Jag handlar mitt bröd i en speciell butik, godaste brödet på Algarve, och damen som äger affären är ungefär 1,40 lång, lite tjock, mörkt hår och skägg. Hon tycker naturligtvis att jag ser mycket annorlunda ut som är 1,78, blond och långbent. Hon brukar säga "Bom Dia Senhora Entrangeiro" God morgon fru utlänning. Först undrade jag vad i herrans namn hon menade, var hon sarkastisk, utlänningsfientlig eller? Men jag förstår nu att hon gillar mig, vi talar om kylan i Norden, att hon aldrig sett snö, brukar säga att jag har något snyggt på mig o s v. Det är bara hennes sätt att prata med mig istället för att fråga vad jag egentligen heter. Men, ska jag vara ärlig så vet jag inte vad hon heter heller, brukar säga till min man; gå och hämta lite mer bröd från "The bearded lady" - inte heller det är illa menat.

Man får som kvinna här i Portugal också leva med att männen alltid är intresserade av hur man går klädd och hur man beter sig. År 2004 tycker jag inte jag ska behöva tänka på hur jag ser ut, jag menar då inte att springa runt i byn i bikini, utan om kjolen är för kort eller om toppen är för urringad. Ganska ofta när jag är ute så får jag kommentarer. Oftast rätt irriterande men ibland lite kul, beroende på vem som säger vad. Dock har alla helt accepterat att jag är en gift kvinna och man går aldrig för långt där. De gillar också min man, brukar ta honom med på fisketurer ibland.

Vad jag däremot har svårt för är om jag säger till en hantverkare och skicka mig fakturan så säger han ofta; jag tar den biten med din man. Ibland ringer jag någon för att få hjälp och de ringer oftast tillbaka till man och får allt bekräftat. En gång sa jag till en kille som inte ville göra upp det ekonomiska med mig det är liksom mansgöra att om han frågade min man så blir det inga pengar, det är jag som har hand om ekonomin. Han blev lite nervös och visste inte om det var ett skämt eller ej. Efter ett tag gick han men han fick heller inga pengar förrän han kom tillbaka till mig och då fick han snällt be om pengarna.

Santa Luzia är en mycket vänlig fiskeby, vi trivs bra här, har fått många nya vänner och naturligtvis är det en upplevelse att leva i ett land som, bortsett från viss nutida teknik, är som 50-talet i Sverige. Har man inget viktigt på gång så är det bara att lalla runt och anpassa sig, prata med fiskegubbarna, njuta av solen som går ner över havet, titta på palmerna och bara må bra.

Mitt största problem är dock att när en glasruta saknas, en kran i ett badrum rinner och min printer tar 5 veckor att reparera, då hjälper inte de satans palmerna, solen och havet. Då blir jag frustrerad och på dåligt humör.

En sak som jag inte borde nämna är korruptionen bland de höga herrarna. Man kan i princip köpa sig till det mesta om man känner rätt person. Detta är ett nedtystad problem och jag tänker inte riva upp det.

Förra året den 30 december runt midnatt, stannade vi för att tanka bilen. Där stod en polisbil parkerad, en vägpatrull, och när jag kom in på macken och skulle betala så står dessa poliser, 4 stycken, och dricker öl och röker. När jag säger öl så talar vi inte om ordet lättöl i Portugal. För det första får man inte dricka alkohol när man bär uniform och det är förbjudet att röka på en bensinstation. Reglerna finns här också men de följs inte.

Det är ett otroligt stort antal förare som kör omkring på portugisiska vägar med på tok för mycket alkohol i kroppen. Kanske det inte är så konstigt när polisen gör detsamma. Men vad hjälper det olycksstatistiken, den är mycket, mycket hög i Portugal - kanske högst i Europa. I det stora hela så är landets befolkning bedrövligt dåliga bilförare och det håller många portugiser själva med om.

Det vanligaste för utlänningarna är att umgås med sina egna nationaliteter. Man kan då prata sitt eget språk, äta engelsk, tysk eller fransk mat, lyssna till den rätta musiken o s v. Vi är den totala motsatsen. Jag som svenska och min man som är engelsk, tycker båda att svenskar och engelsmän här på Algarve är rätt jobbiga. Naturligtvis finns det undantag. När jag träffar snobbiga engelsmän som tycker att 3 dagar är för lång tid för ett brev mellan England och Portugal brukar jag fråga lite spydigt, hur i allsin dar de kan leva med detta. De jämför gärna landet med hur det var på tidigare års semestrar. Nu bor de här och det är liksom inte samma sak. Inte för någon, semester är semester men jobbar och lever man i ett land så är det mycket annorlunda.

Eller som svenskarna brukar fråga; Åker du till IKEA för att köpa kaviar och sill? Nej, jag har en härlig bror i Sverige som brukar skicka mig ett Europa-paket till midsommar och jul, innehållande sill, kaviar, knäckebröd, tunnbröd, pepparkakor, sötlakrits os v, de brukar bli gröna av avund. Jag beställer inte dessa saker, jag kan leva utan dem, men som sagt jag har en härlig familj i Sverige som vill pyssla om mig lite. Det är bara två typiskt engelska saker som min man Mike behöver, det är gott te men det går att köpa här, likaså " baked beans" - och de burkarna får han behålla för sig själv.

Jag har antagligen nog med turister omkring mig på mitt gästhus så jag vill inte tillbringa min lediga tid med att höra om allt skvaller mellan oss "estrangeiros". I sådana situationer tittar jag hellre på solen, havet och palmerna.

Santa Luzia är en pärla, en annorlunda pärla, men värt ett besök.

Av Christina Skoog Ohara 23 nov 2004 21:47