Short cuts!

Det var en sommar för flera år sedan som jag var i Köln för att gå på ett dansseminarium. Hade fått ett stipendie för det. Jag skulle börja andra året på gymnasiet och jag hade sommarlov. Det var två tjejer från min klass som också hade fått stipendiet för att åka dit. Vi skulle vara där i tre veckor. Hade ingen som jag kände med mig förutom dom två tjejerna Linda och Hanna från klassen. Vi bodde på olika hotell på varsin sida av stan så det var inte så smidigt när vi skulle träffas.

Jag hade åkt ner från Stockholm till Hamburg med tåg och bytte där tåg till Köln. När jag kom fram tog jag en taxi från stationen till mitt hotell. Nu i efterhand vet jag att taxin tog en omväg för att taxametern skulle ticka så mycket som möjligt och han skulle få in mer pengar.
Jag checkade in på hotelet som mer var ett vandrarhem. Fick ett rum högst upp i huset. Rummet hade en stor balkong, det var så stort att det skulle kunna kallas uteplats, säkert tio meter i vardera riktning. Rummet bestod av en säng, handfat, ett runt bord och en garderob. Det var alltså här jag skulle bo i tre veckor. Jag tyckte att rummet var opersonligt med dess vita väggar och snåla möblemang. När jag hade installerat mig gick jag ut för att köpa en flaska vodka. Sen satte jag mig på uteplatsen, det var kvällning och luften var varm. Jag drack upp flaskan.


Hon hade sagt, gråtandes, att hon skulle skriva till mig redan nästkommande dag, från tåget ner till Göteborg. Våra vägar skulle skiljas här och nu, hon skulle åka hem till Göteborg och börja arbeta, jag skulle stanna kvar i Stockholm och börja jobba. Jag hade berättat för några veckor sedan att jag var kär i henne och att jag hade varit det drygt ett år. Hon hyste inte sådana känslor för mig utan hon såg på mig mer som en familjemedlem, sa hon. Jag blev ledsen, men vad kunde jag göra? Nu på examensdagen, precis dagen innan hon skulle flytta tillbaks till Göteborg hade hon fått känslor för mig. Och det säger hon när jag började förlika mig med att det aldrig skulle bli vi två.
Våra vägar skildes åt.


Jag satt och gick igenom gamla bilder. Då hittade jag en bild på mig och dig, Anna-Lina. Vi hade varit tillsammans i nian på skolan och nu var du där framför mig på en bild och hela jag dras bakåt i tiden, till när det var vi två, visst var livet enkel och sorglöst då. Jag undrar vad du gör nu, har du skaffat familj? Är du singel? Vad jobbar du med? Jag känner nu hur mycket jag saknar dig, kan du sakna mig? Hoppas det. Jag bläddrade vidare bland fotona och det finns bilder på oss när vi tar examen och från klassens skolresa till Gotland. Hoppas du mår bra och att vi ses en gång till i detta liv.

Varför? Den frågan studsar runt i mitt huvud hela tiden. Varför tog du ditt liv. Du och jag hade ju umgåts nästan tjugofyra timmar om dygnet på sista tiden, jag brukade sova hos dig för att du inte ville sova själv och sedan följde jag dig till jobbet på mornarna. Det gick så snabbt, jag förstod inte att du mådde så dåligt så du hade tankar om att ta ditt liv. Det kom ingen varning.

Kom hem igen! Vi saknar dig!

Av Jonas Lindman 25 okt 2004 21:13