Tecknet på att du faktiskt finns.

Det gör alltid mest ont på nätterna. Nätterna, timmarna efter midnatt. Då, när man åter igen är ensam, när man behöver det som minst, då. Då smyger sig smärtan på. Man känner den långt innan den slagit ut för fullt, och ju fler nätter, desto bättre känner man igen den.

Den börjar långt ner i magen. Ett lätt tryck, som efterhand trappas upp och letar sig upp till bröstet. När den finner sin plats någonstans innanför revbenen börjar ögonen tåras. Man tittar bara tomt framför sig, med en stilla önskan om att smärtan ska dämpas. Att den ska upplösas av sig själv, eller åtminstone bli lite mindre påtaglig, lite mindre vidrigt hemsk.

Men man vet och den stannar. Den accelererar och pumpar, äter sig vidare uppåt tills den når hjärtat. Det är då man viker sig. Smärtan blir för stor, den blir oövervinnelig, den slår ut sinnena och tar över en totalt.

Den vinner igen och man gråter. Man är dubbelvikt och man gråter och man har förlorat. Man gråter och man har förlorat och när smärtan försvinner finns bara tomhet.

En sorglig, åh så oerhört sorglig tomhet. Och man tar sig i säng, som en zombie, med tårarna torkade på kinderna. Och man ligger där ett tag. Kanske har man tagit av sig kläderna, kanske inte. Det spelar ingen roll.

Man tittar tomt framför sig, med en stilla önskan om någonting annat. Vad som helst, bara man slipper smärtan. Till slut somnar man. Och när man vaknar är man kvar. Och man fortsätter. Man går upp och fortsätter vara. Utan att känna, utan att älska, utan att leva. Till nästa natt. Då den kommer igen.

Det oåterkalleliga tecknet på att man faktiskt existerar.

Av Cim Efraimsson 18 okt 2004 20:10