Jag vill inte vara ett offer!

Jag grubblar ganska mycket. Rättelse: jag grubblar mycket.
Och senaste året har jag funderat mycket på om jag är ett offer eller inte. Jag vill helst inte vara det. Jag har kämpat hela mitt liv för att inte vara det.

Ett offer.

Men vem bestämmer när vi blir offer? Är det beroende på hur vi ser på händelsen? Hur vi mår? Vad vi får för bemötande av folk omkring, deras bedömning? Eller hur mycket det påverkat våra liv?

Jag hade ett samtal med en ny vän en dag och samtalet dök in på barndomen. Jag berättade om mina upplevelser varpå han skakar på huvudet och storögt undrar hur det kunnat bli människa av mig.
"Du som är en så varm, mjuk och härlig människa..."
Jag rodnade. I mitt huvud så undrade jag stilla hur han förväntat sig att "en sådan som jag" skulle varit...
Det kanske finns outtalade regler för hur vi borde vara och se ut.

Jag, som växt upp med en psykiskt sjuk mamma och alkoholiserad pappa - hur ska en sån som jag vara? Och det är ju inte bara jag som haft det så här i världen. Hur har alla andra gått vidare?

Självklart kan jag tycka att det var väl attan också att det blev som det blev men jag VÄGRAR låta det påverka mitt liv längre. Jag kan se saker hos mig som säkerligen finns på grund av min uppväxt, men så länge jag är medveten om det och det inte påverkar mig allför negativt så kan jag lämna det bakom mig.

Det finns massor av människor som varit med om krig och självklart blir ett offer för det, men sedan då - när slutar det?

Måste vi släpa med oss den biten resten av livet? Nu menar jag inte att vi ska låtsas som att det aldrig hänt, utan mer sluta använda det som en orsak till allt negativt/tråkigt/svårt etc som vi stöter på i livet, förstår ni vad jag menar med det?

Jag vill inte ha min uppväxt sittandes på höger axel resten av livet - jag vill gå vidare.

Vi är ju alla olika och därför regerar vi olika inför olika situationer. Det finns människor som inte klarar av att gå vidare just pga sina upplevelser, jag förstår det. Jag är fullt medveten om det är svårt att ta i ett sånt här ämne utan att någon känner sig överkörd, det är inte min mening att såra någon.

Av Sandra Gustafsson 12 okt 2004 07:29