Healingkristaller 2

Marian Bergroth,
har bl.a. skrivit "Bilden av dig". Inledningen gör mig lättsamt yr: / Bilden av dig/ett ansikte/ på ett ansikte/ på ett ansikte./Du ökar i antal /tills jag inte vet var du är./Vem du är.> Alla dessa dubbletter ramlade över mig som ett helt collage från en alldeles för trevlig gårdagsfest med _mycket_ vin. Eller så kan dikten i sin helhet ratta in en upplevelse av att man har en rysk gumma, en sådan som man skalar av alla lager, tills man bara har en liten röd gummaklimp kvar i handen. Kanske är det så livet är, tänker jag också. Som alla dessa masker ut mot omvärlden man tar av och på, utan att egentligen tänka på det? Jag läser nästa stycke: / kanske/kunde de skalas av/ ett efter ett> och detta gör mig förvirrad. Vilka "dem"? Jag letar i ovan stycke men kan inte finna några "dem", bara en bild, ett ansikte, ett du och en vem. Här ser jag en liten, men ändå en hänsyftningsmiss. Dikten i helhet förmedlar en handkramande frossa av att längta sig när en människa, utan att komma närmare än flera lager föreställningar av densamme. Och slutligen en fundering på om man i själva verket vill komma närmare detta avstånd. Jag ser fina möjligheterl i dikten, men tror att den skulle behöva bearbetas lite mera?


Sarah Reiman,
har lyckats rätt så bra med ett rim, "Flisor", som glider på flera överraskningseffekter. Inledningen: /Jag såg dig korsa floden på vägen ut./Du försvann in i en annan verklighet./Jag tänkte att någon gång tar vägen slut./Inom mig förbannade jag din känslighet.> Kanske är det litet för mycket överraskningar? Vad jag tycker är litet synd, är att diktens tempo är så ojämn. Sista stycket får jag alls inget fäste i, men det kanske är meningen så: / Regnet mot rutan droppar droppar droppar./Ljuden som flisor ur springande ben./Tiden som blåste hål i våra kroppar,/som alltid sprungit, /står nu rasande still./Jag ville förstå vart du tog vägen sen./Och vad skulle du med fyra tassar till?> Temat är förstås lockande, mera för att det inte bjuder ut några entydiga lösningar. Man kan hela tiden byta perspektiv och trixa med vem denna "vem" - med svans och tassar - kan vara Särskilt när denne "du" i det andra stycket /kom och tog mig långsamt innan du gick/. Här börjar man klia sig på betänksamt på hakan. Hmmm. Jag beslutar mig för att lägga den åt sidan för ögonblicket och erkänner mig besegrad i att jag inte får något ordentligt sammanhang i det hela. Det blir bara värre av att jag funderar.

Gun Lundberg,
tyvärr tar jag inte upp texten "Här-berget" till bedömning i poesiskolan. I mina ögon är det här en kortnovell, inte en dikt. Däremot hör den härligt metaforstinna dikten "Vivaldiverna" hemma här. Titeln är förmodad fyndighet av Gun, eller missuppfattning av mig, som parats samman paradisvärlden Maldiverna med den store Vivaldi. Gun sprider på så vis fjärrvärme omkring sig. Vackert är tex: / Här där själen anar planktongröna salar /simmar du frisläppt med gyllene fenor/ och / På strandens plana kreationer/ och: / Under palmernas sonetter/ busar vattnet lugnt /invid din midjas linning/han ligger som en kung/ Detta är vältänkt dikt, den är uppiggande och svalkande som friskt syre i blodomloppet och jag kan inte göra annat, än säga: bravo, Gun. Texten är fräsch som en kall färsksallad en het sommardag och den påverkar mig positivt på flera olika plan. I min smak kanske dikten kunde piffas till ett strå vassare, även om det inte är direkt påkallat, genom att minska på några övertydligheter som här och där har en något nedsövande effekt. Å andra sidan; kanske är det skönhetsfelen som inger den lyriska bismaken? Ja, vem vet.

Weronica Persson,
har skrivit "Älska mig vaken", en mycket stämningsfull och vacker dikt, men kanske på ett alltför utslitet uppmaningstema. Man har hört just de här uppmaningarna i alla upptänkliga konstellationer av, tex. "älska mig vaken" eller hel/varm/sann osv och ""lev mig vacker" eller lev mig full/rik/lycklig osv - många gånger förut. Det är ingen bra idé att spinna vidare med egna variationer på redan befintliga uppslag som man har märkt fungerat bra för andra, eller i vart fall för den som kom på det först och sedan blev "återanvänt" i efterföljande dussin: Man bör i möjligaste mån sträva efter det egenartade och inte vara alldeles för lätt att förväxla. Begagnade kort är varningsmärkta och dom är inte så säkra som de ser ut. Det här är en vanlig fälla som är mycket lätt att trilla ned i, alla har gjort det, eller kommer att göra det åtminstone en gång, så tolka inte det här lika negativt som det låter! Man får helt enkelt försöka vara observant. Weronica har alla förutsättningar till en större självständighet i sitt skrivande. Men jag måste naturligtvis även delge mitt absoluta gillande för hennes inkännande förmåga att väva fram tydliga bilder av något så abstrakt som stämningar. Slutet uppfattade jag dock som en brådskande nödlösning: / du är min är vår /kärleken växer, spirar ur myllan vi sår/> Finalen, slutet eller avrundningen ska man aldrig ha bråttom med, det kan tillintetgöra en - i övrigt - mycket lyckad dikt. Ibland blir det så, Weronica. Ibland gör man i andras ögon lyckade kast, ibland missar man och visar istället att man är mänsklig.


Emma Karlsson,
hon har skrivit "Kallt té", men det uppfattar jag inte heller som en dikt, utan mera som ett lyriskt prosastycke. Och varenda ny mening börjar småroligt med liten bokstav. Dikten "It´s like" är därför bättre. Emma har ett fett bankkonto med fascinerande metaforer och ett väl bemedlat symbolspråk som tilltalar mig väldigt mycket. Expv: / din hud skrapar fortfarande på mina näthinnor/såriga tankar/alltid i alla tillstånd> Greppet med de orimliga effekterna och de i det närmaste överdriva direktbilderna, gör att Emma fäster min uppmärksamhet som en insekt på en nål och håller den kvar, plågsamt vänd och vriden på från alla håll, och noga granskad. För det är sådant hon får en till, att undersöka vad man håller på med själv. I annat fall lurar hon en att vilja sätta mikroskopet intill det egna hjärtat för att förstora det och känna allting mycket tydligare. Både utifrån och inifrån. Som en olle vrängd på aviga. Emma är i den här dikten känslotekniskt berömvärd. / kräkimpulser i huvudet/bitterhet i mitt blod/> Trots att några långa radera spretar ut på ett högst irriterande sätt, så känner jag mig som kvinnan Gevalias tv-reklamsoffa, som står ut med vad som helst, bara hon får njuta av kaffet: "Äsch, det gööör ingenting!" Fantastiskt bra, Emma.

Karina Martinsson,
skriver om "Vuxen". Vanligtvis beundrande Karinas diktkonst, förbereder jag mig gärna för att basunera ut mitt gillande, men i ärlighetens namn är detta inte en dikt som jag finner helt tillräcklig för det. Jag uppfattar den litet för svårtillgänglig; det är helt enkelt alltför arbetsamt att lista ut vad det är man tappar på läsvägen. Kanske är det illavarslande, med tanke på att jag ogärna vill se "färdiga koncept" i alla väder och att tycker om att klura. En dikt får alltså hemskt gärna dröja sig kvar i medvetandet och väcka funderingar. Men: det mellersta stycket av tre bryter ned dikten och gör den svår att härleda; den för inte dikten framåt, utan låser fast den. För att komma vidare måste man hoppa över till sista stycket, och då åter få koppling och kontakt med vad man åtminstone tror att dikten handlade om från början. Och då är den slut. Min spontana reaktion är: snopen. Det mellersta, och i min uppfattning, "felande" stycket: / Rutinernas sövande bas,/likt tinnitus/för hennes inre öra,/dämpar ljudet av den andra/> - "Den andra"… var, vem, vad? Man hänger med bra hela tiden, utom är man kommer till den där sista raden. Misstänker att det är just den här härledningssvårigheten som gör att man slinter och tappar greppet om en annars välutvecklad dikt som - precis som vanligt - färgas av en kreativ och tydliggörande synonymbegåvning. - "Den andra", Karina, vad är det då du syftar på?

Jessica Rudin.
Jessica, Jessica, vad har du nu gjort? "Till J som det borde varit" är väl egentligen ingen dikt, det heller. Inledningen är hel berättelse som avlöses av tolv rader med enstaka ord i, för att sedan återgå till att bli en hel berättelsetext. Nytt stycke. Ny berättelsetext igen. Visserligen är det ett ovanligt grepp, men det skulle det vara även för en krönika - för det är så jag läser den. Jag tvekade att ta upp den här till bedömning i poesiskolan, och det kan väl vara något för alla att tänka på, när de skickar in poem- poesiskolan tar hand om dikter, inte allsköns alster. Det här charmade mig alltså inte så värst i egenskap av dikt, även om berättelsen som sådan är en fläktande cykeltur och bra skriven.

Stefan Persson,
han ska läsas, inte kommenteras. Dikten "Blod" är förkrossande bra:/ Vansinnets heliga/ modersmjölk/färgar/mina vener/i svart//likt Nosferatus/jakt efter liv/jagar och jag /efter död// jag har skådat /vitögats/galenskap/och druckit av/dårarnas sällhet// jag har knullat/mammons/ giriga leende/och dansat med djävulen/själv//och jag har sjungit/med döden/i graven/och gråtit/ med horor/i Prag//men gåvan/som av Gud/är mig given/är/straffet/för allt/som jag gjort> Det här påminner mig i vissa avseenden om en speciell komposition av B. Afzelius, som jag avgudade för en herrans massa år sedan, en text och som jag av en långsökt orsak identifierade mig med. Minns inte på rak arm vad den hette, men varje vers slutade med "Min älskade". Det här är i likhet med den, en av dom texter som man vill ta fram om och om igen som det överinköp av julkakor som man försöker bjuda slut på. Men man äter inte upp dom, man sliter ut dom. Stefans text har ett slags "besatt" rytm, det är på det här sättet man absolut ska dra fram sina troll i solljuset, se dom spricka, och göra sina livs små bokslut. Det här är Persson, rakt igenom, när Persson är som bäst. I sin andra dikt vänder han sig med förmodan till den ryske skalden Vladimir Vladimirovic och skriver " Förlåt herr Majakovski". Dessvärre brinner dikten med ett självutsläckande ljus; så snart Stefan närmar sig orsaker till sina vördnadsfulla ursäkter, så vänder han på klacken och glider, tillbaka, in i sig själv och tar förklaringarna med sig.

Så har vi nått fram till slutet. De nominerade två är:

- Ambjörn Madegård
- Emma Karlsson

Av Isabella Mendrix 07 okt 2004 13:19