Healingkristaller 1

Att läsa dem får nästan samma effekt som en handpåläggning mot en gammal och svårläkt skada. Dikterna gör gott.

Det är upplysningsvis också snart dags att utse augusti-, och september månads finalist, vilket den här gången har uppnått en betydande svårighetsgrad. Flera är förtjänta och svidande nära att bli valda, men som det brukar vara i sådana här sammanhang: bara en kan utses till finalist. En ny chans, för såväl nominering som finalistplats, finns emellertid kvar till det slutliga avgörandet i jul. Men nu gäller det i första hand septembers nominering. Vi börjar med deltagarna för den här omgången och dom är som följer:

Xerxes Wennerstierna är en högproduktiv herre som deltar med inte mindre än 16 dikter. Han se till att hålla mig sysselsatt en god stund. Hack i häl sköljer Ambjörn Madegård över mig med 14 alster. Mera återhållsamma med blott två bidrag vardera är flera, däribland. Margareth Osju. Marian Bergroth, är en ny stjärna för mig, men Stefan Persson , Sarah Reiman och Emma Karlsson kan man kalla "är tillbaka". Karina Martinsson är också hon en av "återvändarna" , men som bara har bidragit med en enda dikt denna gång. Mer krävs givetvis inte heller. Andra deltagare med en dikt vardera är Weronica Persson, Sandra Lundgren och "utrotningshotade" Jessica Rudin. Detta utgör tolv "healingkristaller" och jag har läst dem allihop noga. Mina bedömningar för var och en är ganska omfattande från början, ibland tar det sin lilla tid, men de brottstycken jag slutligen publicerar här är ett slags sammanfattning av dom upplevelser jag har fått. Här får man förstå att mycket stjärnor och imponerade utrop går förlorade och aldrig får skådas av författaren, men i rättvisans namn får författarna inte läsa allt av den mindre bra kritiken heller. Så det jämnar nog ut sig, sa gubben och sket i vasken."

Vi börjar genast:

Ambjörn Madegård,
är i min smak en mycket pratsam herre, men inte desto mindre läsvärd. Dikterna är långa, nyttigt samhällskritiska och man får ingen paus. Det är nog inte meningen heller. Ibland ska man inte ha en chans. Trots alla gungor av tusende ord som svänger fram och tillbaka, med väldiga och höga kast i samma forscerande hastighet, swosch, så är det just dessa kast som intresserar mig. Mycket. Ambjörn filosoferar nämligen på både hög och låg nivå, och varvar flinkt de olika höjderna. Texterna är intelligenta. Man gör en hisnande resa mellan skratt och instämmanden och man får också en osviklig känsla av att man lär sig något viktigt som hittills skyddats från allmänheten på vägen. Det är spännande att klamra sig fast i repen och fara med i reflektionerna: /… på det högre perspektivets/kylslagna höjder/av välborna levnadsregler/till förmån för den inre friden/och delen av den stora helheten/utövar just ingen lockelse/för dessa Robinsonrobbor/dagens äventyrare, vår tids hjältar/seglar på i lägre/förorenade, solkade luftlager/av bakterieodlingar och tankevirus/som frodas gott i det allmänna dårhusets/ välfärdssjuka/. De privata sfärerna> Det är svårt att lyfta ut en enda favorit av alla de 16, men jag gör ett försök med " Med Åke från Tofsnäs, Hudiksvall" Tillsammans med honom är jag helt säker på att Ambjörn kommer gå betydligt längre än bara till bingolottosoffans gemenskap.


Xerxes Wennerstierna,
han lär oss något oemotsägligt: "Never mix with idiots. They will drag you down to their own level and beat you with experience." Det kan man inte låta bli att vara rädd för. Utdraget kommer ur dikten "Blend in with the idiots". Den är visserligen på engelska, och jag håller mig principfast till svenska, men det finns väl ingen regel undan undantag? Bästa dikten den här gången, tycker jag är "Mitt köpcentrum": /Mitt köpcentrum är mitt tempel,/butiken mitt heliga rum,/varorna heliga reliker,/kassadisken mitt altare/där jag betalar 5 tionden/till min gud vid namn marknaden/för att fylla mitt tomrum med/varumärkeskänslan och livsstilar/som ger mig mening och mål/utarbetat i marknadskommitéer/i företag som ger mig min lön/och utför min uppgift i livet/- att vara en positiv post i bokföringen./> Xerxes tänker verkligen ut saker och presterar sällan eller aldrig vad man kan misstänka för att vara "hafsverk". Han sätter sina fingeravtryck på texterna och dom är hans. Xerxes är en skribent med självförtroende, i vart fall som skribent, och han verkar röra sig lätt och hemtamt bland även de ovanligare teman och de sällsyntar perspektiven och reflektionerna- vilket uppskattas. Här finner man inget behov av att klä sig i andras hattar, och fjädern till sin hatt har han jagat rätt på själv för att kunna plocka. Det uppskattas också. Andra texter som sög åt sig mitt intresse som lackmuspapper är " Mot djupet utanför Can Tho" och " Dödsannons". Starka texter.

Sandra Lundgren
Dikten "När höstlöven släpper sina fästen" är kort och gott Lundgrensk i sin prägel, men i just den här dikten av Sandra - en annars mycket talangfull och idérik skribent - finner jag dessvärre ingenting intressant att styra in uppmärksamheten på. Vart har inlevelsen tagit vägen? Dikten är aningen långtråkig och alltför personlig, temat är föga inspirerande och har inga överraskningar eller spännande språkbruk att bjuda på till den utomstående läsaren - den här gången. Jag saknar det som ger dikten liv och blod, och mår nästan fysiskt illa av att behöva vara uppriktig med den åsikten. Det klämmer runt hjärteroten. Men jag inser samtidigt att det vore betydligt värre att rosa någon utan att mena varje ord - bara för snällhets skull. Så; dikten finner jag endast kan ha ett affektionsvärde för skribenten själv och möjligtvis för diktens "Du", den som dikten talar till. Personligen tycker jag att texten beter sig mer som ett utdrag ur ett personligt brev, där skribenten försöker göra en kärleksrelation begriplig till och med för sig själv, expv.: / du möter min blick/söker efter tecken på att det inte kan vara/som du tror/trots att du redan vet/det är bara en tidsfråga/innan det är över/> Det här resonerandet borde man sätta porto på och skicka till "Du" för att bli av med kärleksbekymret. Det här är en åsikt som Sandra kan avsky mig för, eller ta till sig som en tuff men välmenad åsikt.

Margareth Osju,
sätter fingret på en sanning. Varför längtar vi nästan alltid till en helt annan månad än den vi är inne i, eller varför tänker vi oss så ofta förbi det vi håller på med? Margareth inleder dikten "Höstmånad i tårar" med en tankevärd parafrasering på visan "Minns i november, den ljuva september", och hon gör det bra. Det är emellertid inte det som dikten går ut på. Den koncentrerar sig mera på tragedierna som har utspelats, just den 11 september. Jag tänker på terrorattacken, mordet på Anna Lindh och även mordet på fem år gamla Sabina i Arvika. 11 september har kommit att bli ett datum med sorgband. ../ Minns att i december, /när den vita julen kallar/skall samtliga sörjande, ännu tydligare, /minnas de illdåd som mördade/ de käraste de hade i livet.> Så hedrar dem Margareth dem. Men idén att ge en särskild månad skulden som "ond", trots sin oskuldsfulla skönhet, är kanske att gå till överdrift? I nästa dikt ljusnar hon upp betydligt och plockar blommor. Detta är en härlig dikt, med mycket färg och minnesvärda inslag. Härlig blueskänsla går genom kroppen när man läser: /Skuggan av ett regnmoln, som njuter i det stilla solljuset, spelar saxofon.>Den här stämningen bibehålls genom hela dikten "Nyplockade blommor på bordet" och jag tycker mycket om den.

Av Isabella Mendrix 07 okt 2004 13:16